Mega Dimensions ger mer av samma vara – men inte mycket mer än så
Publicerad 2025-12-18
Jag gillar designen på de nya megautvecklingarna, jag har inte tröttnat på gangsterbossen Corbeaus repliker och jag frodas i att jaga ”shinies” och maxa IV:s.
Så jo, jag gillar Mega Dimensions-DLC:n precis som jag gillar Pokémon Legends Z-A.
Men det betyder inte att det på något vis är en vidare bra och ambitiös DLC.
Redan när Pokémon Legends Z-A släpptes i höstas så var det officiellt bekräftat att DLC:n Mega Dimensions skulle följa inom snar framtid. Efter att det först annonserats att DLC:n skulle komma i februari så flyttade Gamefreak och Nintendo fram datumet till december. Huruvida det var för att surfa vidare på den hajpvåg som Legends Z-A ändå gav (jag hade nog varit mer generös med plussen för grundspelet än kollega Leo Pettersson var, det ska jag medge) eller bara för att tajma med julhandeln ska låtas vara osagt.
Men när man spelar DLC:n förstår man att det kanske inte var så noga om det släpptes i december, februari eller ens simultant med att grundspelet släpptes.
För det är ju i ärlighetens namn inte mycket nytt de behövt programmera.
Ett konstant stresspåslag
DLC:ns story, som utspelar sig i direkt anslutning till hur Pokémon Legends Z-A:s huvudstory slutade, kretsar kring det mystiska, donutsbakande barnet Ansha och hennes pokémon Hoopa. En mytisk Pokémon som, kombinerat med dessa donuts, har förmågan att låta spelaren ta sig till en annan dimension. I detta fall en så kallad ”Hyperspace-dimension” av Lumiose City, staden där spelet utspelar sig.
Och grunden är densamma.
Samla poäng, fånga och besegra megautvecklade Pokémon-bossar samtidigt som man räddar Lumiose City från stundande katastrof och förgörelse. Interagera och slåss mot samma tränare och NPC:er som man redan besegrat ett oberäkneligt antal gånger i huvuddelen av spelet. Du besöker samma platser i samma stad och käkar samma croissant-curry med dina vänner efter ett genomfört uppdrag.
Den stora skillnaden ligger i att allt nu sker under en konstant tidspress. För beroende på vilken donut du väljer att ta dig till hyperspace-dimensionen med så får du mer eller mindre lång tid på dig att samla poäng, fånga Pokémon och plocka grejer.
Det är en konstant, stressframkallande ”grind”, vilket så klart kan tolkas både som något positivt och negativt beroende på vad du är ute efter i ett Pokémonspel. Men alla kan nog vara överens att man, redan efter blott ett tiotal besök till hyperspace-dimensionen, börjar tröttna på att landa i samma park, samma kloaksystem eller på samma tak i jakt på samma sak.
Det är repetitivt på en helt ny nivå. En ganska ovärdig nivå för en betald DLC, om man ska vara krass. Lika ovärdigt som faktumet att ens Pokémon, underligt nog, blivit ännu sämre programmerade att röra sig dit man vill än de var i grundspelet.
Ett grundspel som rent speltekniskt hade sina brister som det var.
Aldrig så utmanande – aldrig så enkelt
Det ska sägas att det finns positiva sidor med Mega Dimensions också.
Att Gamefreak för första gången låter monstren passera den heliga level 100-gränsen, som funnits i alla Pokémonspel sedan spelseriens begynnelse, möjliggör för en DLC som faktiskt är utmanande och svårlöst på ett vis som ingen i Pokémon tidigare kunnat vara (ta er an det mystiska uppdraget nära wildzone 17 på egen risk, ni som vet ni vet). De nya megautvecklingarna är, åtminstone i undertecknads tycke, väldesignade och kreativa (Mega Raichu X och Y i synnerhet) med vissa undantag (kunde de inte gjort något roligare av sushifisken?). Möjligheten att fånga legendariska Pokémon som tidigare blott varit bundna till specifika event i gamla spel är välkommen för de som varit med i Pokémon-svängen länge. Det har heller aldrig varit så enkelt och potentiellt givande att jaga så kallade som här. Eller för den delen att och maxa styrkan för de monster du redan har. Och de drygt 100 tillskotten i Pokedexen, som kom med DLC:n, är både logiska, varierande och tillförande till spelupplevelsen (må så vara lite väl viktade mot Scarlet/Violet-spelen, men det är ju ändå ganska logiskt då de ligger närmast i tid). Det är också rikligt med nya, kreativa sidouppdrag och diverse för de som kan sin Pokémonhistoria. Och om du gillar innehållet, tonen, karaktärsbyggandet och humorn i den textbaserade dialogen från huvudspelet (vilket jag verkligen gjorde) så kommer du gilla detsamma även i DLC:n. Eller ja, förutsatt att saker inte ramlat bort i översättningen från originalspråket, som jag spelade det hela på.
Post game-content snarare än en DLC
Så jo, sammantaget hade jag ändå kul.
Att jag lyckade hålla mig spoilerfri inför (vilket verkligen inte är det lättaste inför ett Pokémonspel 2025) gjorde också att det var med en spänd förväntan man mötte varje ny megautveckling och tillskott i spelet.
Det är kort och gott ”post game-content” som håller dig sysselsatt och ger dig mål och riktning.
Men är det en bra DLC som rättfärdigar en prislapp? Är det egentligen något diametralt annat och nytt jämfört med det vi redan fick? Nej, det är det absolut inte.
Så slutbetyget blir egentligen helt beroende på vad du tyckte om Pokémon Legends Z-A, dess karaktärer och Lumiose City som skådeplats. Och kanske framförallt huruvida du tröttnat på det eller inte.
Gillade du det och vill ha mer?
Kör i vind, du kommer gilla det här också.
Gillade du det inte och vill ha något annat?
Då är verkligen inte den här DLC:n din räddning.
