Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Anneli, Annika

Tvåbarnspappan Ali, 31, dog i dådet: ”Han älskade sin familj”

Dottern fick dagboken av pappa – skriver där om poliserna, ovissheten och saknaden

Uppdaterad 2025-02-11 | Publicerad 2025-02-10

I morgon kommer Ali Mohammed Jafaris kropp hem till Karlskoga.

Där väntar frun Hamide och deras två döttrar fortfarande på att få veta vad som hände Alis sista stund i livet.

– Vem ska nu säga ”hej mitt hjärta” som han alltid sa till våra flickor? säger Hamide.

Fem vittnen berättar om skräcken på skolan
Fem vittnen berättar om skräcken på skolan
1:28

Bara någon vecka innan han mördades hade Ali Mohammed Jafar, 31, gett en fluffig nalledagbok med silvrigt hjärtlås till sin elvaåriga dotter. Han överöste alltid sina två barn med kärlek och presenter, men det blev hans sista gåva.

Ringer polisen och akuten

I dagboken har dottern sedan tisdagskvällen skrivit ner sina tankar kring var pappa tagit vägen. Där har hon berättat hur mamma Hamide, 29, ringer polisen och akuten, desperat efter att få svar om pappa Ali som aldrig kom hem från Komvux i tisdags kväll.

– Hur ska deras framtid bli, utan sin pappa? Vem ska orka kämpa för dem nu? Förut var vi två, som ville visa våra barn vilken väg de skulle ta för att få ett bra liv. Men nu är jag så ensam, säger Hamide.

Ali gav dagboken till sin dotter kort tid innan dådet. Nu skriver hon om sina tankar där.

Den kvällen var Ali inte hemma vid halv sex efter skolan, han studerade till lokalvårdare på Campus Risbergska. Hamide började bli orolig. Mobilsignalerna gick fram, utan svar. Klockan nio ringde hon polisen och sedan sjukhuset, men inte heller där ville man ge henne information. Först i fredags kom dödsbudet, när två poliser knackade på dörren till lägenheten i Karlskoga.

Än i dag har Hamide inte fått veta var i skolan Ali sköts eller något om hur han hade det sina sista minuter i livet. Det är en ovisshet som river i hjärtat.

– Jag vill veta hur många skott han sköts med. Men de vägrar säga något till mig.

Hamide har ännu inte besökt minnesplatsen utanför skolan, hon orkar inte. ”Om jag så tänder tusen ljus så hjälper det inte mig att få honom itillbaka”.

När och hur Hamide kan få begrava sin älskade Ali vet hon inte heller. Många i den afghanska gemenskapen från hela Sverige vill komma på begravningsceremonin, som enligt traditionen förbereds med tvagning. Efter begravningen bjuder man gästerna på mat.

Men en del vänner hör av sig och säger att de kanske inte vågar närvara. Många är rädda för nya dåd, särskilt om de samlas många afghaner på samma plats.

– Vi har ringt polisen och frågat om vi kan få något skydd, men de hjälper mig inte, säger Hamide.

Rädd att mamma ska bli skjuten

Hamides dotter är också orolig för att mamman ska försvinna och bli skjuten. Hon vill inte mamman går till sin skola där hon pluggar till vårdbiträde.

– Min dotter säger till mig: mamma jag är bara elva år, jag kan inte ta hand om min lillasyster själv om du dör! Jag vågar knappt själv gå ner till tvättstugan eller låta mina barn gå ut och spela fotboll, säger Hamide.

”Jag och Ali älskade varann så mycket, han var så snäll och hjälpsam mot alla. Och han älskade sin familj” säger hustrun Hamide.

Hon försöker att behärska sig när hon hör döttrarna prata om sina känslor och sin saknad. Men det är svårt.

– Jag kan inte kontrollera mig. Egentligen vill jag bara gå undan och skrika och gråta, säger Hamide.

”Varför kom vi hit?”

Äldsta dottern var bara två år gammal när familjen flydde från Iran. Hamide och Ali åkte tillsammans i gummibåt över Medelhavet – det som kallas dödens hav bland flyktingar. I ett dygn gick de till fots med sin lilla flicka i famnen över gränsen mellan Iran och Turkiet där vakter patrullerar beväpnade med kalasjnikovgevär. Och så var det här, i trygga Sverige, som Ali sköts ihjäl.

– Varför kom vi hit? säger Hamide.

– Vi flydde från krig och talibaner i Afghanistan, och tänkte – i Sverige finns det inte terrorister. Men det gör det visst, för det var så Ali dog.

Hans vänner har satt upp en bild på Ali vid minnesplatsen.

Vännerna berättar hur Ali kämpade från första stund i sitt nya land. Hans mödosamma väg genom byråkratin och etableringsåtgärderna är som en karta över ett annat Sverige, som många svenskar knappt ens känner till.

Ali skrev in sig på arbetsförmedlingen och sökte alla jobb han kunde. Han gick sfi-kurserna. Fick praktik några månader här, några månader där. Jobbade ett tag med kommunal återvinning i Degerfors och försökte lära sig svenska.

– Han var ung och stark och ville göra rätt för sig, Det är så vi afghaner är uppfostrade, man ska jobba och äta, inte få pengar någon annanstans ifrån, säger vännen Madi, som kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn, bara en månad efter Ali och hans familj.

Drömde om fast jobb

Till slut fick Ali en plats på utbildningen på Risbergska och drömde om fast jobb som lokalvårdare på ett äldreboende eller sjukhus. Lördagen innan han mördades hade han just fått hjälp att skriva ihop sitt första cv, för att kunna söka sommarjobb.,

Han åkte varje morgon från Karlskoga till Örebro, full med hopp, som en annan vän, Mortaza Mohamadi, beskriver honom.

”Jag är känslig och har själv två döttrar, Jag kan knappt titta på hans barn utan att det krossar mitt hjärta, jag är så ledsen för deras skull” säger vänne Mortaza, som har grundat afghanska föreningen i Karlskoga.

Mortaza, som själv jobbar inom försvarsindustrin Bofors, träffade sin vän Ali sista gången för en vecka sedan. De lyssnade på afghansk musik som Ali älskade, åt kabuli palaw, en afghansk risrätt med russin, morot och lammkött.

Mortaza frågade sin vän hur det gick med körkortet. Ali funderade alltid på sådana saker – när han skulle bli klar med körkortet, bli färdig med utbildningen på Risbergska, spara ihop pengar till döttrarna och kunna resa.

Vännen Mortaza och hans fru var i Örebro i går kväll, men kände sig rädda, klarade inte av att besöka minnseplatsen. ”Jag tänker att det kunde ha varit jag, eller vem som helst”.

Mortaza ler när han beskriver hur han försökte uppmuntra Ali, den hjälpsamme, snälle tvåbarnspappan som ville så mycket.

– Han ville bli klar, komma vidare och in i samhället. Sista gången vi sågs sa jag, jobba på, du kommer att fixa det!

– Det är mitt sista minne av honom. Nu gör det så ont att tänka på.

Ali och Mortaza brukade träffas med andra svensk-afghanerna i Karlskoga, industriorten norr om Örebro. De har en stark sammanhållning i afghanska gruppen och kan bli mellan 100–200 personer som ibland hyr in sig i Folkets hus för fester och tillställningar.

”Skriv om vår smärta”

I lägenheten i Karlskoga tänder frun Hamide ett ljus framför bilden av Ali, omgiven av blommor och blå koraner. Denna kväll ska statsminister Ulf Kristersson hålla tal till nationen om dådet. Men Hamide tänker inte titta.

– Det finns inget som han kan säga som ger mig honom tillbaka. De kan skicka hit tio kungar, men hjälper mig inte, för det gör inte min Ali mer levande.

Men så ber hon oss: skriv om vår smärta, så alla statsministrar och politiker hör.