Framtiden finns på vapenmässan - inte i professorns och biskopens ordmassor
TALLINN. Kyrylo Anikin är utan tvekan framtiden, men vilken framtid?
Han står på Säkerhets- och försvarsmässan i en hangar nere vid hamnen i Tallinn, en ung och entusiastisk man. Han säljer militära drönare.
Efter ett par dagars utbildning kan vem som helst använda en, säger han, och skjuta sönder utrustning för miljoner euro för fienden, och naturligtvis döda fientliga soldater.
Anikin kommer från Kharkiv, Ukrainas näst största stad som Putins trupper terrorbombat i över tre år nu. Kharkiv ligger ett par mil från gränsen till Ryssland. Anikin tog sina föräldrar till Lviv 100 mil västerut där han arbetar. De återvände nyligen hem. De föredrar krigets osäkerhet framför exilens tristess och vilsenhet, även om exilen är inom det egna landet.
Drönare är effektiva och billiga, säger Kyrylo Anikin. En drönare kostar 500 till 1000 euro. Jämför det med en artillerigranat som kostar 30 000.
Det går åt tusentals drönare varje dag. Rarog, företaget Anikin representerar, lyckades producera 10 000 på en och en halv månad, ett rekord.
Dödens fält kräver ständigt mer.
Nästan allt på mässan handlar om ny, smart teknik. Små drönare, stora, en fjärrstyrd båt. Andra utställare, som Scania eller amerikanen som säljer uppblåsbara attrapper i form av stridsvagnar och haubitsar, känns som gårdagen. Det är de inte, även lastbilar och attrapper behövs. Men det är drönarna som är framtiden.
Anikin berättar hur han gjorde en affärsresa till fronten och demonstrerade sina maskiner direkt för soldaterna och deras befäl. Det var en lyckad presentation. Brigaden placerade en stor order hos Rarog.
Det är också framtiden: Små innovativa företag som snabbt kan modifiera sin teknik när fienden lärt sig att motmedel. Kriget är en tävling i produktionskapacitet och uppfinningsrikedom. Den som inte hänger med dör.
Kriget blir en märklig vardag här på mässan.
I det polska företaget Zaklady Mechanicznes monter står Aneta Gawle. Hon vill granska mina bilder så att hon ser bra ut när hon ler mot kameran. En civil kvinnas bekymmer. Aneta Gawle poserar bakom en kulspruta.
Även Kyrylo Anikin har lätt för att skratta samtidigt som han håller upp en lätthanterlig drönare som kan utrustas med olika bomber beroende på om man vill slå ut materiel eller människor.
När jag fotograferar honom tänker jag på det bisarra inlägg som idéhistorikern Sven-Eric Liedman publicerade i Dagens Nyheter sjunde maj. Han klagade på en ”galen rustningshets. Miljarder efter miljarder kastas in i krigsindustrins stora gap.”
Allt hällde han in i sin artikel, klimatet, miljön, första världskriget, IB-affären, Pentagonrapporten, Joakim Medins fängslande i Turkiet, främlingshat…
Liedmans var en fortsättning på en lika bisarr skrivelse som han och 104 meningsfränder skrev på Aftonbladet debatt 19 april. Bland undertecknarna fanns jämte Liedman förre ärkebiskopen KG Hammar och Vänsterpartiets tidigare vice ordförande Johan Lönnroth. De tog avstånd från ”oansvarig militär upprustning”. De efterlyste ”strategisk empati” - att begripa motpartens perspektiv, upplevda hot och långsiktiga intressen”.
Men världen vet ju exakt vad Putin vill? Nämligen utplåna Ukraina.
Liedmans och hans meningsfränders svulstiga ordmassor går inte att diskutera eftersom de tar upp allt möjligt och därmed ingenting.
Kärnan i det pågående kriget är: Hur ska Ukraina och världen klara att tvinga ut Ryssland?
En så enkel fråga undviker professor Liedman och ärkebiskopen Hammar. Den blir alldeles för svår för dem, för den skulle tvinga dem att bli konkreta.
Ordsvallet från Liedman och de andra kan verka meningslöst men är det inte. I allt väsentligt speglar de Putins intressen.
Framtiden finns här, i en mässhall i Tallinn där 26-årige Kyrylo Anikin visar kamikazedrönare och berättar om deras effektivitet.
Det är vår tids tragedi, att vi tvingas mot ett krig som ingen av oss önskar.
Motstånd är det enda alternativet.
Lät vi de så kallade fredsvännerna bestämma skulle Putin tacka och ta emot, och Ukraina skulle inte finnas mer, och framtiden bli ännu hemskare.