Jämställda toaletter ett helvete för män som ska pinka
I lördags var jag på bio och såg Tarik Salehs fantastiska ”Eagles of the Republic” och efteråt skulle jag slå en snabb drill innan vi promenerade hem.
I trappan ner till toaletterna var det kö, flest kvinnor och en och annan karl. Bakom mig hörde jag en äldre mans förvirrade röst. Hur kommer man till herrtoan?
Men herrtoaletten finns inte längre. En våg av falsk jämställdhet har förintat dem, herrar och damer ska numera trängas i samma bekvämlighetsinrättningar.
Mannens röst bakom mig vittnade om undertryckt desperation. Han talade en dialekt jag inte kunde lokalisera. Jag vände mig om och såg att han höll en pappersbiljett i handen: en man från landsbygden på besök i huvudstaden.
Står koden till toaletten på biljetten? sa han.
Vet inte, sa jag och lämnade kön. Jag hade inte längre hem än att jag kunde hålla mig.
I söndags träffade jag en socialdemokrat från Småland. Han berättade att han på sina promenader har ett utarbetat taktiskt system för buskar som han kan försvinna bakom när trycket i urinblåsan blir för stort.
Män och kvinnor ska numera i ett perverst utslag av skenbar jämställdhet använda samma avträden. Men män och kvinnor är inte lika. Kvinnor har ingen prostata. När män når mogen ålder, säg 50, växer prostatan och klämmer på urinblåsan så att de oftare behöver pinka, kasta vatten, pissa, kissa, tömma blåsan, lätta sig – det finns många ord för människans grundläggande behov.
En del lider svårt. En vän till mig plottade sin väg från förorten och in till stan så att han visste exakt var det fanns toaletter på olika pendelstationer.
Nu ska vi alltså dela rum med kvinnorna. Förändringen skedde i tysthet och var plötsligt ett etablerat faktum. Alla män jag har talat med tycker att det är idiotiskt. Det gör kvinnorna också. De vill inte dela toaletter med karlar som pinkar snett och rent allmänt inte kan uppföra sig.
Till detta kommer estetiska aspekter, en dimension i samspelet man-kvinna. På krogen eller bio eller teatern har jag ingen lust att dela toalettrum med kvinnor. Det blir för intimt, nästan som om man skulle uträtta sina behov med dörren öppen som jag har förstått att en del par gör men som jag finner barbariskt och skriande osensuellt.
Varför införs ett system som få människor vill ha?
Det sägs att det handlar om respekt för personer som inte identifierar sig som vare sig man eller kvinna. Eller om det är personer med penis som identifierar sig som kvinnor och vice versa. Jag har all respekt för dem och tycker inte att någon ska behöva känna sig utanför.
Problemet borde vara lätt att lösa. Offentliga institutioner och större arbetsplatser har alltid flera toaletter. Återinför dem för män och kvinnor men ha också en dörr utan skylt så kan den som tycker det känns bekvämast gå in där.
När jag skriver detta kommer jag på att Ulf Lundell nämner i någon av sina dagböcker att han kissade på sig i bilen, enligt en recension i Dagens Nyheter.
Och jag minns en av mina gamla förläggare som plötsligt slängde ifrån sig telefonen och försvann. Jag satt kvar en stund och lyssnade på tystnaden, rådvill, hade karlen svimmat?
Jag behövde springa och pinka, sa han när han återvände.
Könsneutrala toaletter och den falska jämställdheten påminner om den svenska försvarsdoktrinen på 90-talet. Plötsligt fanns den där, utan någon ordentlig debatt och utan att ens de ansvariga politikerna visste varför. Territorialförsvaret lades ner, Sverige skulle försvaras på fjärran platser som Afghanistan.
Varför?
Tidsandan, sa den gamle socialdemokratiske räven Thage G Peterson när jag frågade.
Och han var ändå försvarsminister!
Vi driver med tidens vågor, det råder en mörk tystnad om toatyranniet. Män törs inte klaga, rädda för att anklagas för misogyni och allt möjligt. Kvinnorna knyter näven i kappfickan, de vill inte ha män i sina privataste rum.
Jag tänker på den gamle mannen på biografen. Hur gick det för honom?
Det är dags att avskaffa toatortyren.