Klarälven grät medan Simona Mohamsson talade
– Det är i det här rummet det händer.
Simona Mohamsson, Liberalernas ledare, höll tal för partikamraterna i en stor kongresshall i Karlstad och lyckas nästan få dem att tro att de utgör den ledande politiska kraften i Sverige.
Det ska bli maxtak för storleken i skolklasser och gangsters ska buras in och sossar ska hållas kort.
– Vår framtid ska ligga i händerna på dem som bildar sig, beter sig och bryr sig!
Den som lägger örat mot marken inser dock snart att det som Simona Mohamsson undviker att säga är viktigare än det hon säger.
Lydnad råder numera i Sveriges bråkigaste parti.
Det håller helt enkelt inte längre att tjafsa och gnälla om allt, inte med två procent i opinionsmätningarna och tio månader kvar till val.
Mohamsson, purfärsk i rikspolitiken, pekar med hela handen med partistyrelsen i ryggen och partiet fogar sig, låt vara under muttranden och suckanden i konferenshallens korridorer.
Ta bara den infekterade och neurotiska frågan om hur partiet ska förhålla sig till Sverigedemokraterna.
Det var debatt i går kväll, 70 anmälda talare, vissa ville avbryta allt samröre med Åkesson, andra krävde att han ska släppas in i regeringen, diskussionen pågick i en dryg timme, ingen tydlig majoritet för någon av linjerna gick att skönja, voteringskort lämnades in, men ingen brydde sig om att räkna rösterna.
Partiledningen hade nämligen redan bestämt sig för en medelväg, fortsatt Tidösamarbete i sin nuvarande form, och så fick det bli.
Om denna måttliga respekt för partidemokratin sade dock Mohamsson givetvis inte ett dugg i sitt tal.
Ett tal som lika gärna hade kunnat hållas för Lärarnas riksförbund, det handlade om skolan, skolan och åter skolan, det enda politikområdet numera där Liberalerna kan konkurrera.
Men så är också denna kongress de långsamma timmarnas resa mot döden och de stackars liberalerna har rest från hela landet till Värmland för att undvika att tänka på det ofattbara, att deras parti mycket väl kan trilla ur riksdagen.
Käkar är sammanbitna och leenden är ansträngda och skratten saknar all form av trovärdighet.
Jag tror att Jan Jönsson, oppositionsborgarråd i Stockholm, den siste socialliberalen, har rätt då han i ett samtal vid kaffeautomaten säger att anledningen till att kamraterna är ”förvånansvärt glada” är att det är kul att träffa gamla bekanta.
– Det ska bli ordning och reda i skolan, fortsatte Mohamsson från scenen och fick spridda applåder.
Apropå skolan, det befarades bli storbråk om partiledningens utspel om förbud mot vinster i den undervisande verksamheten. Det uteblev. Partiledningen hade än en gång pekat med hela handen.
För övrigt hade ett annat plågat litet socialliberal parti, som inte har hittat sin plats i ett nytt politiskt landskap där Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tar allt mer av syret, kongress här i Karlstad i förra veckan.
Det var Centern, som trots att de har sin fjärde partiledare denna mandatperiod tycks känna någon form av optimism inför framtiden.
Då som nu rann Klarälven utanför kongresshallens panoramafönster, men då vattnet nöjde sig med att vara mörkt och kallt förra helgen tycks det nu vara på väg att svämma över av tårarna från ett parti som står inför ett existentiellt hot.
Liberalerna, ett av de tre som fanns med redan innan demokratins genombrott, de andra två är Socialdemokraterna och Moderaterna, har långsamt och metodiskt lyckats göra sig mer och mer irrelevant.
Den unga ledaren på scenen påpekade att det är val i höst och medgav att ”problemen är stora”, en underdrift så stor att den skulle platsa i Guinness rekordbok.
Jag antar att det är sorgligt om Liberalerna trillar ur riksdagen. Jag antar att allt har sin tid.
Men jag förstår inte riktigt varför någon ska vilja rösta på ett parti som numera mest ägnar sig åt konstiga utspel: Så sent som i går krävde två tunga liberaler förbud mot lådvin.
Mohamsson tackade Ulf Kristersson och Selma Lagerlöf och gamla partiledare som inte brytt sig om att infinna sig, hon klagade på den usla vänstern och avslutade, som sig bör, med ett stridsrop.
”Nu går vi in i valrörelse! Jag ser fram mot att knacka dörr och kampanja! Tillsammans med er! För ett Sverige att tro på!”.
Det var glest i raderna och den som ville lura sig själv hade goda möjligheter att tolka applåderna som entusiastiska.
