Dagen efter årets första dödsskjutning
ESKILSTUNA. Gatuköket där det senaste mordet skedde är igenbommat.
Björn, 70, hörde ambulansens sirener och han såg nyheten på tv och han tänkte att nej, inte nu igen, här har det ju varit lugnt det senaste året.
Tisdag förmiddag, några enstaka minusgrader i en gammal industristad i Södermanland, enstaka människor går förbi, äldre damer med hundar, en ung kille på elsparkcykel på väg till skolan.
Få vill prata, än färre vill ställa upp på bild.
Men så bor de också i ett område som har drabbats av årets första dödsskjutning i Sverige, en dödsskjutning som skedde då nationen var mindre än en vecka från att inte ha ett enda sådant brott på två månader.
Att januari kom och gick utan ett enda gangstermord var redan det en nyhet i ett land som toppar EU:s statistik över dödligt skjutvapenvåld bland unga män.
Det var för första månaden på åtta år en nolla i den kolumnen. Inte undra på att det blev en nyhet. Inte undra på att Gunnar Strömmer, justitieministern, var ute i pressen och pratade om att Sverige är på rätt väg.
”En skjutningsfri månad en seger för regeringen”, ropade Eskilstuna-Kurirens liberala ledarsida den gången.
Två månader? Det har inte skett en enda gång sedan i november 2016, då polisen började föra statistik över antalet skjutningar.
Men nu ropar rubrikerna om ännu en ung man som har förlorat livet och att andra unga män har berövats sin frihet.
Det finns uppgifter om en uppgörelse om narkotika. Det finns uppgifter om att några av de gripna bara är 14 år gamla. Det finns uppgifter om mördare som försvann på elsparkcyklar.
De fyra höga husen som omger Tunavallen, fotbollsarenan, stirrar tyst och tomt på andra sidan vägen, ovilliga att berätta någonting om skotten som ekade i går eftermiddag.
Björn är född och uppvuxen i Eskilstuna. Han började i fabrik då han var 16, han tillverkade gångjärn.
– Jag blev kvar tills jag var 60. Då flyttade verksamheten utomlands och jag blev arbetslös.
Hans berättelse är en berättelse om ett arbetarliv och om ett Sverige i förändring.
Dunjacka, toppluva, ordentliga kängor, en äldre man som vill ha lugn och ro i sin stad, som har sett och hört och läst tillräckligt om sirener och blomberg som växer där blodpölar nyss spolats bort.
Men Björn bor också i ett Sverige där det dödliga skjutvapenvåldet har halverats på tre år.
En minskning som sannolikt har flera förklaringar: nya lagar, en polismyndighet som har blivit mycket bättre på att klara upp mord, trötthet bland gängen, många är döda, många sitter inlåsta.
Vi lade om politiken, ropar Tidöpartierna nu. Det var faktiskt vi som började skärpa straffen, svarar Socialdemokraterna.
Det är valår och kriminalpolitik är viktigt och moderater och socialdemokrater och sverigedemokrater kommer att försöka använda sig våldet och sina lösningar i sina kampanjer.
Årets första mord är en tragedi, men kommer inte att få politisk betydelse.
Men vad händer om det sker några uppmärksammade våldsbrott mitt i valrörelsen?
Kanske skulle det gynna Tidöpartierna, som är starkare än oppositionen inom detta politikområde. Men det skulle också kunna vara så att väljare anser att mörka rubriker är ett kvitto på att regeringen misslyckats.
Det politiska ståhejet är av underordnad betydelse för Björn. Han gick till Arbetsförmedlingen för första gången i sitt liv vid 60 års ålder. Men det fanns inga jobb.
– Jag gick i förtidspension vid 62. Det var ingen idé att fortsätta försöka.
Han bor i en stad med drygt 100 000 invånare, en stad som drabbats hårt av våldet, så sent som i dag dömdes en 18-åring till 14 år och fyra månaders fängelse för ett mord här i fjol.
– Det är som det är. Och jag har ändå ingen annanstans att bli gammal.