Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Anneli, Annika

Kulturmänniskorna känner sig svikna – av Julia Dufvenius

Uppdaterad 2025-09-09 | Publicerad 2025-09-08

Christopher Wollter och Julia Dufvenius.

Hur kan kulturmänniskor bli så förbannade på Julia Dufvenius och Christopher Wollters bok ”Välkomna till vårt äktenskap”?

Expressens kritiker Jesper Strömbeck Eklund är närmast hatisk, och menar att boken är ”pervers”. Trots det rasar han över att vi inte får veta vilken sorts porr som Christopher surfat runt på.

Svenska Dagbladets Josefin de Gregorio läser med en skämskudde mellan sig och boken.

Vi får veta för lite. Eller alldeles för mycket.

I Dagens Nyheter irriterar sig Alex Schulman på att de är för snygga. Han rider ut till försvar för kvinnorna. Han framställer Wollter inte som sjuk, utan som ett övergreppsmonster, som nu vill tvättas ren i 90 grader.

Som om alla kvinnor Wollter lägrat har blivit tvingade eller lurade till det.

Alex Schulman.

Jag vet ingenting om vilka Christopher Wollter varit med, jag klarar mig utan den informationen, men det är som vanligt: kvinnor har ingen fri vilja. Kvinnor kan inte som män bara vara kåta och lättsinniga för en kväll. Kvinnors sexualitet är alltid oskuldsfull, insvept i en ädlare mystik.

När man pratar om kvinnor räcker det inte heller med ord som bedragen och sårad. Nej, kvinnor blir alltid utnyttjade och misshandlade i en eller annan mening.

Kanske är det därför kritikerna inte nämner en avgörande scen i boken: Christopher kommer hem till sin övernattningslägenhet efter en kväll på krogen. Utanför porten stöter han på tre kvinnor som rullat hatt nån annanstans. De följer med Christopher upp i lägenheten. Alla börjar klä av sig, men en av tjejerna ser vigselringen på fingret och drar sig ur. Innan hon går, fotar hon Christopher med en dåtida digital systemkamera, som hon hittar på köksbordet.

Dan därpå vittjar han kameran och får en chock: ”Personen på bilderna är där men ändå inte, hans ögon lyser men det är ingen hemma”.

Om boken handlat om alkohol och droger, eller möjligen spel, då hade nog kritikerna läst med andra ögon. Men sex – åh gud så äckligt.

Alla utom Jack Hildén på Aftonbladet Kultur tycks överens om att det inte fanns nån anledning för Julia och Christopher att skriva den här boken. De måste ha gjort det bara för att de vill bli beundrade. Tjäna pengar.

Det är obegriplig kritik, för vem vill bli berömd för nåt sånt här?

Den som påstår att ”Välkommen till vårt äktenskap” saknar allmänintresse, måste antingen själv vara ren som snö eller aldrig ha drabbats av svek. Men jag vågar påstå, att alla vi som nån gång förnedrat den vi älskar utan att kunna förklara varför vi betedde oss så illa, känner oss träffade av den här berättelsen.

Man behöver inte ha lägrat uppemot 80 pers. Det räcker med en. Christophers svek mot Julia skvätter på en fjärdedel av befolkningen.

Hur många otroheter per person är okej för att den sippa svenska kritikerkåren inte ska rusa ut med riset?

Isabella Löwengrip.

I Skavlan & Sverige säger Isabella Löwengrip att sexmissbruk är ”som elallergi”, det vill säga, det finns inte, allt handlar bara om brist på privatmoral. Det får nog en och annan psykolog och terapeut att höja på ögonbrynen.

Wollter skriver om en målare, en konsult, en vd, en butiksanställd, en pilot, en egenföretagare, en pensionär och en arbetslös som han träffar i sitt första motsvarande AA-möte för såna som han. Till synes helt vanliga men djupt bekymrade män, som vill ta ansvar för sig själva och sina familjer.

När kritikerna nu hånar Wollter, ger de sig även på dem.

Det kanske är där skon klämmer.

Vi lever i en tid som är så självutlämnade att alla gränser har passerats. (Josefin de Gregorio reflekterar bra kring det i sagda artikel.) Men de som fläkt ut sig hittills är influerarna och dokusåpafolket. De outbildade, jagupptagna, primitiva och allt vad nu kulturskribenterna tänker och till hälften skriver. Men Wollter och Dufvenius är inga freaks, de tillhör ju ”oss”!

Med den här boken avslöjar de att även vi, som har till jobb att formulera samhällsnormerna, kan ha mindre smickrande sidor och drifter.

Och värst av allt: de har gått igenom skärselden och står starka ihop. Julia kastade inte ut Christopher. Hon borde legat som en trasa på golvet, sen rest sig och bett honom dra åt helvete, punkt slut. Men hon stannade kvar.

Därmed svek Julia inte bara sig själv. Hon svek oss alla.

Det är också den ilskan min tidningskollega Irena Požar uttrycker i sin kommentar: Det är ”åt helvete” att framställa det som en dygd för en kvinna att uppoffra sig själv för sin man. Ska vi verkligen acceptera detta?

Charlie Sheen.

Ständigt detta ”vi”.

I söndags flashade SvD klickrubriken om ”vi” har förlåtit Charlie Sheen för att han knarkat och knullat sig till hiv? På onsdag ska han prata ut om sin skam i en serie på Netflix, men är ”vi” beredda på att låta honom göra det? Som hade han gett alla sina tv-tittare hiv och nu förväntar sig att bli ursäktad.

När världens roligaste man, Louis C.K., planerade sin comeback restes genast frågan om ”vi” verkligen var mogna för det? Tio år tidigare hade han onanerat inför diverse kvinnor, varav vissa himlade med ögonen och andra menade sig ha fått sina liv förstörda. Borde ”vi” inte kasta ut honom för alltid?

Man behöver inte läsa recensionerna av Måns Zelmerlöws kommande bok. Redan nu undrar kommentariatet om ”vi” verkligen ska gå med på att han får berätta om sig och sitt äktenskap med egna ord?

Hela metoo, där Julia Dufvenius ironiskt nog hade en framträdande roll, bygger på detta ”vi” som kultur- och medievärlden formulerar.

Sverige rankas som världens mest individualistiska land, men ett övergrepp eller dåligt beteende behandlas alltid som ett brott mot hela – eller oftast halva – mänskligheten. Inklusive alla oss som har som jobb att kommentera samtiden och världen.

Försoningen får därför inte vara individuell och upp till de inblandade, den är en sak för medierna. Det är kulturjournalisterna och kolumnisterna som bestämmer om och när ”vi” ska förlåta.

Inget är så lätt som att fantisera om andras äktenskap. Vi tror att vi vet hur våra medmänniskor har det egentligen. Vi ställer oss över och till doms, vi har våra idéer om hur en kärleksrelation ska hanteras, vad som är bra och dåligt för alla par, vad som är äkta och falsk ömhet.

Titeln till trots – vad Julia och Christopher har ihop, det vet bara de. Kärlekens väsen går sällan att sätta ord på. Särskilt inte inför andra. Och alldeles särskilt inte inför alla vi, som försörjer oss på att göra politik och principer av allt.