Bilda inte regering före valet, tack
Så ser det enda trovärdiga löftet ut
Ebba Busch och Magdalena Andersson har givetvis rätt.
Det är ett hån mot väljarna att bilda regering och dela ut ministerposter före valet.
En av regeringens viktigaste uppgifter är att få sin politik godkänd av riksdagen. Alternativet är kaos, regeringskris. Eftersom inget parti fått mer än hälften av rösterna sedan enkammarriksdagen infördes för 56 år sedan krävs kompromisser. Inget parti kommer att få precis som det vill. Det blir något mittemellan.
Exakt hur kompromisserna kommer att se ut kan ingen veta innan väljarna sagt sitt. I årets val gör de det först den 13 september. Innan dess är det bara värdelöst snack, varmluft och hypoteser. I alla fall om partiet säger ”vi ska” i stället för ”vi vill”.
Därför har Ebba Busch, näringsminister, vice statsminister och KD-ledare rätt när hon kritiserar Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson för att redan nu bilda stommen till den eventuellt blåaste regeringen i modern svensk historia. Underlaget till den finns inte – än.
Hon gör det givetvis inte för sitt glödande engagemang för folkstyret. Hon gör det, i alla fall delvis, i egen sak. Busch ser i regeringsskissen ut att bli av med posten som vice statsminister liksom att tappa flera ministerposter för KD vid en ny Tidöseger.
Men i sak har Busch rätt. Man kan inte veta vad väljarna tycker förrän på valnatten. Kanske inte ens då. Alltså är det både klädsamt och klokt att avstå från att bilda och bemanna regering innan sista rösten är räknad.
S-ledaren Magdalena Andersson vill inte tala om hur hennes regeringsalternativ ser ut, alltså vilka partier som ska ingå i regeringsunderlaget och se till att hennes budget förverkligas. Men precis som i fallet Busch är inte hennes retorik osjälvisk, en tyst hyllning till att folket bestämmer.
Hennes ståndpunkt är snarare en anpassning till verkligheten. Centern och Vänsterpartiet står inte ut med varandra. Andersson vet inte vad hon ska göra. Hon tycks hoppas att valresultatet löser problemet med att få till ett tillräckligt stort underlag för att klara både en statsministeromröstning och en budgetdito. Tills dess håller hon tyst.
Men i grunden har hon också rätt, precis som Busch. Väljarna måste få bestämma. Och vad de tycker vet varken hon eller vi än.
Det är så det oftast fungerar i parlamentariska demokratier. Man inväntar valresultatet. I exempelvis Danmark pågår regeringsdiskussionerna fortfarande efter valet 24 mars. De väntas inte avslutas förrän om ytterligare några veckor.
Idén om att partier ska gå till val tillsammans är ganska ny. En av de få gånger den praktiserats var 2006. Då mötte de fyra borgerliga partierna väljarna under parollen ”Allians för Sverige”. M-ledaren Fredrik Reinfeldt sade att en gemensam borgerlig front mot S var det enda sättet att slippa en S-ledd regering. Han hade inte helt fel men sedan dess har det politiska landskapet förändrats.
1991 meddelade Moderaterna och dåvarande Folkpartiet att de ville regera ihop om de vann valet. Men deras program var inte mer omfattande än en normal debattartikel. 2010 gick både Alliansen och S, MP och V till väljarna med varsin löfteskatalog. Det var inget framgångsrecept. Alliansen tappade stöd och de rödgröna förlorade valet för andra gången i rad.
Vid förra helgens partikongress slog Vänsterpartiet fast att de kommer att rösta nej till alla regeringar som de själva inte ingår i. Det är lika korkat som att bilda regering före valet fast tvärtom. V har redan spelat ut alla sina kort. Förhandlingsutrymmet har krympt till nästan ingenting vilket interna kritiker också påpekat. Statsrådsposter tycks vara viktigare än de politiska vinster som eventuellt kan uppnås om partiet avstår från ministertaburetterna.
Följande är inte ett gott råd. Det är ett krav för att undvika att håna väljarna. Bilda inte regering före valnatten. Tillsätt inte uppdrag som ni inte förfogar över. Säg inte ”ska göra” när det enda ni kan lova i kompromissernas Sverige är ”vill göra”.
Ulf Kristersson borde bara ha sagt att han vill bli statsminister igen. Och att han vill bilda en fyrpartiregering där SD har ett starkt inflytande. Något annat är omöjligt att lova väljarna förrän efter valet.
TRE SPANINGAR
Uppseendeväckande är priset för en brödspade, för att ta ut och lägga in bröd eller pizza i en ugn, i Ulf Kristerssons uppgraderade inredning av tjänstebostaden i Sagerska huset. 1,5 timmar lade konsulter ner på att välja rätt spade. Total kostnad: 2 563 kronor varav 675 var spadpriset.
I sökandet efter valinformation rankar väljarna, även de som röstar för första gången, partiledardebatter i tv och valkompasser högst. Desto tråkigare att SVT:s vårdebatt hålls nästa söndag, sista dagen i en långhelg. Kanske vill väljarna avsluta den på andra sätt än med gapiga partiledare.
No, no säger Västerås stad om presenter till lärare i skola och förskola. Skolan är för det första avgiftsfri. För det andra kan en gåva över ett visst belopp betraktas som muta. Bra rutet säger jag. Traditionen är pinsam. Den som vill sträcka över en självplockad bukett kan dock göra det.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.