Valet kan redan vara avgjort
Här är tecknen
Priset för regeringens självmål ser ut att bli högt.
Valet kan redan vara avgjort.
Ett halvår återstår till valet. Då brukar det inte vara möjligt att uttala sig med någon större säkerhet om valutgången. Men 2026 kan vara undantaget.
Politiker är duktiga, till och med mycket duktiga, på att bedöma hur de ligger till på maktbarometern. Men kommunikationen är ordlös. Det är handlingar och minspel som avslöjar om de tycker att de har segervittring eller lider av förlustfrossa.
Med ledning av Tidöpartiernas upprepade självmål under de senaste veckorna är min bestämda uppfattning att de är livrädda för att förlora valet i höst. Nervositeten, som ligger bakom baklängesmålen, är berättigad. Även i opinionsmätningarna ligger regeringens tre partier och SD klart efter den rödgröna kvartetten. I Aftonbladet/Demoskop är skillnaden knappt sex procentenheter. I verkligheten kan gapet vara ännu större eftersom Liberalerna tycks få lämna riksdagen.
Fredagen den 6 mars kan vara dagen då makten slutligt gled Tidöpartierna ur händerna för den här gången. Då meddelade konstellationens fyra partiledare att de genomfört en massflykt från en rad positioner i ryggraden för regeringens politik, invandringen. Det som gällt gällde inte längre. Backslaget var ilagd.
Jimmie Åkesson (SD) visade redan före pressträffen en både plötslig och oväntad omsorg om en liten invandrargrupp, 18-åringar som ska utvisas trots att deras familj bor här. Men självfallet hade han inte gjort någon felbedömning, politisk, humanitär eller annan. De stod ”myndigheterna” för. Såklart.
Nu pausar Tidöpartierna de så kallade tonårsutvisningarna. Planerna på att ersätta permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga läggs i malpåse till efter valet. Kravet på en månadslön på 33 400 kr/mån för att få arbetstillstånd stryks för en rad yrken, bl a i vården. Utan särbehandlingen av lågavlönade vårdjobbare skulle vård och omsorg braka ihop. Regeringens reträtt omfattar totalt fem åtgärder som antingen saknar folkligt eller professionellt stöd, är ogenomförbara eller framstår som rena absurditeter.
Ett annat självmål, men med ett mer utdraget förlopp, inleddes den 28 februari. USA och Israel angrep Iran och det senaste kriget i Mellanöstern var ett faktum. Regeringens inställning till att hjälpa de tusentals svenskar som fastnat i olika länder till följd av stängda luftrum var initialt direkt negativ.
Det är lätt att sympatisera med utrikesministerns och andras argumentation. Var och en som ger sig av har ett eget ansvar och UD är varken en resebyrå eller ett försäkringsbolag.
Men här var det fråga om människor som befann sig i länder som UD inte varnat för att åka till, som hade biljetter – men som ändå inte kom hem. Regeringens högdragna attityd förbättrade inte deras anseende hos allmänheten. Och mycket riktigt chartrades det snart flygplan och skickades personal. Även poliser, oklart vad just de skulle bidra med.
Men det var för lite och för sent och dessutom utfört med fel attityd. Ännu en missbedömning av regeringen.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) var först på självmålsbollen. Redan i mitten av februari meddelade hon att pengarna var slut. Det fanns inget utrymme för några reformer utöver de redan utlovade, främst försvaret, fängelser och kärnkraft, under nästa mandatperiod. Först 2030 skulle det finnas nya pengar.
– Det kommer att vara ett begränsat utrymme för ofinansierade vallöften. Det är viktigt för svenska folket att veta, sade hon.
Som vallöfte betraktat är beskedet att pengarna är slut bottenlöst dåligt. Så varför sade Svantesson det? Rakryggat skulle en del säga. Dumdristigt säger jag.
Den senaste reträtten står Liberalerna och Simona Mohamsson för. Det är ännu för tidigt att överblicka konsekvenserna av partiets nya syn på SD – utom att de inte är bra.
Då: L skulle rösta nej till Ulf Kristersson som statsminister om SD togs in i regeringen. Nu: Mohamsson är ”stolt”, kramar Åkesson på scen och sluter avtal med SD. Redan första dagen drabbades Liberalerna av massavhopp från rader av partitoppar. Partiet framstod som helt kompasslöst.
Så här långt ser det ut som SD är vinnaren på det ”blågula” avtalet, som det kallas. Och L som vanligt förloraren.
Men inte bara självmålen ligger regeringen i fatet. Det tycks även verkligheten göra. Ett exempel: I januari krympte ekonomin med 1,1 procent, ca 70 miljarder på årsbasis, jämfört med ett år tidigare. Illavarslande, särskilt som den dåliga siffran avser perioden före det nya kriget i Mellanöstern.
Valet kan redan vara avgjort. Men Tidöpartierna är gjorda av segt virke. De kommer kämpa vidare. Men fler självmål har de definitivt inte råd med.
TRE SPANINGAR
Att Liberalerna på nytt justerar sin inställning till Sverigedemokraterna borde inte förvåna någon. Att plötsligt säga ja till SD i regeringen ger visserligen ett vingligt och opålitligt intryck. Men det kan ge stödröster och utesluter inte regeringsmedverkan för L själva.
Richard Jomshof var en i ”de fyras gäng”, kvartetten som tog SD in i riksdagen. Han var partisekreterare och ordförande i justitieutskottet tills han opponerade sig mot partiet i en fråga om vapen. Efter ett år i kylan blir han nu suppleant i riksbanksfullmäktige. Så kan det gå.
Det svenska statsministerämbetet firar 150 år. Först på posten var Louis de Geer 1876. Totalt har Sverige hittills haft 35 statsministrar som lett 53 regeringar. De Geer var en adlig ämbetsman som skrev noveller och drev ni-reformen, att man skulle säga ni i stället för fru statsrådinnan.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.