Det regnar i sprängningarnas Uppsala
Av den stora porten finns ingenting kvar.
Det är dagen efter den senaste sprängningen i Uppsala och grannen Reneé Wezelius står och tittar på förödelsen.
Hon vaknade av explosionen, strax efter midnatt, det kändes som att hela området skakade, tittade ut, såg i ögonvrån en person springa, i övrigt var det tyst och ödsligt och mörkt.
– Men efter några minuter kom blåljusen.
Nu, ett halvt dygn senare, har den stora avspärrningen tagits bort, personal från bostadsbolaget inspekterar skadorna, för de bortsprängda fönstren hänger skynken i plast.
December 2024 var en dyster månad med 20 sprängningar, januari tycks bli ännu värre, det här var den 19:e.
Rutan i dörren till Miljörummet, det som förr hette soprum, en språklig utveckling som påminner om städaren som blev lokalvårdare, sitter kvar, men ser ut som spindelväv.
Reneé Wezelius är 77 år gammal, hon har varit med länge, sett brottsligheten i Sverige förändras och brutaliseras.
– Vi såg det här hända i andra städer och undrade när det skulle komma till Uppsala.
Bredvid henne står maken Jan-Erik Ekman, han beskriver utvecklingen som ”ruggig”.
Det duggregnar och är grått och dystert i Sveriges fjärde stad och i detta centralt belägna och välmående kvarter är ingenting sig likt.
Grannar stannar upp, någon berättar att hon såg en man springa iväg strax efter explosionen, hon vill inte berätta vad hon heter, få vill ställa upp med namn och bild i Aftonbladet, folk är av lätt insedda skäl försiktiga, rädda.
Att så många sprängdåd sker just nu är i någon mån en slump, olika konflikter pågår samtidigt, Göteborg har drabbats av en uppgörelse i agentkretsar i fotboll, i Stockholm pågår en utpressningshärva, andra dåd tros hänga samman med stridigheter inom och mellan gäng, Bandidos har skjutit fram sin position, kriminella har i chattgrupper hetsat varandra under hösten till att spränga bomber...
Med just den här bomben skrivs möjligen det senaste kapitlet i berättelsen om splittringen inom Foxtrot och det blodbad som gängledarna Rawa Majid och Ismail Abdo utlöst.
Så sent som i går dömdes fyra personer till livstids fängelse för ett mord inom den här konflikten, en konflikt som aldrig tycks ta slut.
Ett mord skedde härom dagen i Turkiet, det här kan vara en hämnd, en person med kopplingar till gängkretsar är skriven på adressen för nattens attentat, en annan av polisens hypoteser är att det hänger ihop med en beskjutning av en frisörsalong i Uppsala för några månader sedan.
Ja, det är revolvrarna och automatkarbinerna och de vinande kulorna som har fått mest uppmärksamhet, det dödliga skjutvapenvåldet bland unga män har i flera år toppat EU:s statistik, men på sätt och viss är sprängningarna ett större problem.
Skjutningarna minskar, sprängningarna tycks öka, och de senaste tio åren har knappt något land i hela värden som inte befinner sig i krig, drabbats av så många bomber som Sverige.
Bomber som ska skrämma, varna, sätta press, men som också har lett till mord.
Senast jag var i Uppsala var i september 2023. Ett radhus var utblåst, 24-åriga Soha Saad, nyutexaminerad lärare, inte på något vis inblandad i kriminalitet, förlorade livet.
Politiker var på plats och en reporter från norska tv-bolaget stod och tittade på förödelsen och suckade och undrade vad som pågick i Sverige och berättade att hennes föräldrar flytt från Beirut för att slippa sådant här.
Nu, ett drygt år senare, har inget kommunalråd orkat släpa sig hit, det här är ju bara ett av alla sprängdåd i mängden, inga journalister från andra länder, inga journalister över huvud taget.
Det ovanliga har blivit normalt och nyhetschefer och rubriksättare letar efter annat att hänga upp sig på.
Regnet tilltar, en polisbil kör långsamt förbi, en kvinna med barnvagn stannar till, en ung man med en lunchlåda i handen skakar på huvudet åt förödelsen.
Jan-Erik Ekman och Reneé Wezelius är sedan länge pensionärer, han drev ett åkeri, hon var trädgårdstekniker, som många andra i sin generation sålde de villan med god förtjänst och flyttade till bostadsrätt.
De säger att det är ett lugnt och fint område de bor i och att de inte tänker flytta.
– Det som har hänt är obehagligt. Men vi är inte rädda.
