Vi pratar om enskilda kungligheter i stället för om statsskicket
Centrala institutioner i Norge vill inte längre att Mette-Marit ska vara deras beskyddare. Norsk Bibliotekforening, Sex og samfunn och Rådet för psykisk helse har sagt att nu får det vara nog, kronprinsessans namn ska inte förknippas med deras verksamhet.
Det kan tyckas bra rutet, för visst har Mette-Marit visat omdömeslöshet med sina snirkliga brev till Jeffrey Epstein, men jag tycker bara synd om henne.
Norges kungahus är världens mest moderna, som först lät Harald gifta sig med ”en helt vanlig kvinna” och som därefter släppte in en dandy som kallades ”svärsonen från helvetet”, en kvinna med ett barn på armen och en shaman.
Mette-Marit och hennes son Marius är ett socialt experiment, som bara kan lyckas om de båda sköter sig, och det har de inte har gjort, men ”Mette-Marig” fick sitt öknamn redan från start. Hon kallades tantig och tråkig, sur och lömsk.
Hon har alltid varit ”fel”, men som Martine Aurdal på norska Dagbladet konstaterar, är hela poängen med monarkin att folket inte får bestämma vem som ska vara drottning (eller kung). Man kan ha tur eller otur, men gillar man inte dem som sitter på tronen, får man antingen finna sig i situationen eller arbeta för ett annat, mer demokratiskt statsskick.
Att plocka bort Mette-Marit som beskyddare kan säkert kännas som en moralisk reningsrit, men det är nåt pubertalt över alltihop. Ett slags enbent aktivism, vilket ringar in ett av monarkins många problem: i stället för att prata om statsskicket, pratar vi om enskilda kungligheter.
När Carl XVI Gustaf satt i Brunei 2004 och inte kunde skilja mellan demokrati och diktatur, störtdök medborgarnas förtroende. Det var ett gyllene tillfälle att ropa efter republik, men i stället ropade man efter Victoria.
Samma sak när umgängeskulturen med kaffeflickorna rullades upp. De flesta menade att det där tillhörde kungens privatliv, men ännu fler ansåg att hans dotter skulle ta över.
Den andra akten om kaffeflickorna handlade om hur kungens vänkrets förhandlade med undre världen om att få loss komprometterande foton på majestätet och några strippor. Bilderna visade sig vara en bluff, men kungens vänner trodde att de fanns.
Ingen, absolut ingen, krävde att hans majestät konungen skulle sluta vara deras beskyddare. Det var ju absurt åt andra hållet. Carl XVI Gustaf kan göra i stort sett vad som helst, han betraktas ändå som en skön kille.
Marius gråter att han har blivit hela Norges hatobjekt. Det stämmer. Men varför hatar man honom så mycket mer än andra misstänkta våldtäktsmän? Är det för att han har förstört monarkin eller är det för att han visar hur dumt det är att ett statsskick bygger på en familj?
Jag lämnar frågan öppen.