Meghan Markle som får mig att tända snett
En bit in i ”With love, Meghan” tror jag först att det brinner i lägenheten, när jag inser att röken som fyller rummet kommer från mina egna näsborrar.
Det är så mycket skit i världen som förtjänar min ilska, men det är Meghan Markle som får mig att tända snett.
Jag är i gott sällskap. Få kvinnor är så avskydda som hon.
Donald Trump satte tidigt upp Meghan på sin shitlist, eftersom han inte stod ut med att en skådespelerska tog sig ton som aktivist för alla människors lika värde.
Det där gnager lite även i mig. Inte att Meghan är feminist och antirasist, utan hon är en postergirl för den där förljugna mångfaldskapitalismen, som vill få oss att tro att goda människor säljer goda produkter. Som om en shoppingrunda på United Colors of Benneton skulle kunna göra världen bättre.
Eller att Netflix låter Meghan Markle koka och kränga sylt och ett eget ”hälsosamt” badsalt.
En gång beundrade jag Meghan. Som när hon gjorde en kokbok med recept på billig mat, där intäkterna gick till dem som förlorade sina hem och familjemedlemmar när Grenfell Tower brann ner. Eller när hon startade ett slags kollektiv garderob, där fattiga kvinnor billigt kunde hyra en proper kavaj inför en anställningsintervju.
Och nog var det på tiden att det brittiska kungahuset med sin imperiehistoria äntligen fick en svart medlem, även om Meghans brudklänning var bisarr i sammanhanget. Samväldet var broderat på kjolen, som om de koloniala takterna aldrig måtte klinga av.
Det där bröllopet var tänkt att bli huset Windsors Obama-moment, men i stället för klang och jubel hamnade de nygifta i Brexit-helvetet. Inget blev bättre av att Meghan åkte ner till Afrika och presenterade sig som en svart syster på samma nivå som urinvånarna.
När Harry och Meghan började fucka med alla i kungafamiljen sa de flesta tack och ajöss till parets divalater.
Men ändå: Hur kan jag vara så förbannad på nån som aldrig har gjort mig nåt?
Kanske handlar ilskan om rädsla.
Meghan Markle har blivit ett ansikte för dem som haft allt och förlorat det mesta. På grund av fåfänga och äregirighet. Att hon vägrar finna sig i spelreglerna. Att hon satt lite för stor tilltro till sin egen betydelse. Kort sagt: Meghan Markle är klassresenärens mardröm. Ena dan är man nån och andra dan har man halkat ur alltihop.
Jag ser hur hon kämpar på i den fullständigt värdelösa tv-serien, som hon hoppas ska bli hennes återkomst, men som vanligt är hon urtråkig och tycker mest synd om sig själv. Blicken är så sorgsen över allt hon inte längre har, och det är väl egentligen det jag inte står ut med. Som alla klassresenärer är jag livrädd för att finna mig själv, om jag tittar in i förlorarens ögon allt för djupt.