Kanske består statsministerns nyvunna värdighet
Statsminister Ulf Kristersson höll ett finstämt och medkännande tal till nationen i kväll.
Låt oss hoppas att åtminstone en del av denna värdighet finns kvar då den politiska vardagen är åter.
I det åtta minuter korta talet, som sändes i SVT, med start klockan nitton, inledde statsministern med att vända sig till de anhöriga till tio mördade människor, till de barn som har förlorat en förälder, till de vuxna som har förlorat ett barn, till dem vars liv slagits sönder och som aldrig kommer att bli sig likt.
”Till er vill jag säga: Ni är inte ensamma. Vi står här bredvid er, hela Sverige bär sorgen tillsammans med er.”
Ja, det är sant, Sverige är för all del en nation i sorg, det är allas vår sorg, men på djupet är det de anhörigas sorg.
Människor från olika delar av världen, vissa av dem har flytt från krig och fasor, i det nya landet tvingas de leva i ruinerna av en brutalitet de hoppats lägga bakom sig.
Det är framförallt invandrare som har drabbats, statsministern nämnde även det, Kristersson påpekade att han förstod att människor från andra länder, människor med annan hudfärg än vit, känner rädsla idag, skräck.
Det var ett utmärkt tal. Inte lysande, statsministern är inte Churchill, men det var bra, återhållsamt, respektfullt.
Här fanns också ett hopp om att ljuset återvänder och en påminnelse om allt det goda vi har sett den här veckan, människor som har hjälpt skadade ut ur skolan, vårdpersonalen som räddade liv, förskolepedagoger som höll de minsta lugna där de satt inrymda i salar medan skott ekade.
Han har över huvud taget varit bra sedan skotten i Örebro, Kristersson. Han uppträdde som en statsman under den första presskonferensen i tisdags kväll, då den ohyggliga omfattningen av tragedin stod klar, han skötte besöket i den drabbade staden på ett anständigt vis, han har varit klok i intervjuer.
Statsministern har utvecklats. Det här talet var väldigt mycket bättre än det förfärliga han höll i september 2023.
Då som nu hade Sverige drabbats av ohyggligt våld, en ung kvinna hade sprängts ihjäl i ett bomdåd i Uppsala, i skogsdungar i Stockholm hittades tonårspojkar mördade med kroppar som bar tydliga spår av tortyr, en 70-årig man dödades av kulor på en pub i Sandviken.
Kristersson lät den gången som en gnällig oppositionsledare i motvind i valrörelse, den mörka situationen var tidigare regeringars fel, nu skulle den nuvarande styra upp, visitationszoner, mer telefonavlyssning, hårdare tag.
Det var ett tal som skulle samla nationen, men som snarare splittrade.
Även nu var tonläget givetvis allvarsamt, men den vardagspolitik som ter sig så futtig då nationen befinner sig i kris utelämnade han.
Inte heller ville statsministern spekulera i massmördarens motiv, vilket var omdömesgillt.
En nation ställer förvisso berättigade frågor om varför ohyggligheten inträffade, vi har rätt att få veta, inte minst de anhöriga måste få svar.
Och en hypotes som inte är orimlig är att rasism var drivkraften, men polisen sa så sent som vid en presskonferens på söndagseftermiddagen att inget motiv har kunnat skönjas än, då ska inte heller statsministern spekulera.
Historiskt har det dock varit lite si och så med återhållsamheten. Samme statsminister som nu väger varje ord på guldvåg, och som inte vill gå i närhen av diskussioner om huruvida Örebro är ett terrordåd eller ej, har tidigare inte haft några problem med juridiskt tveksamma utspel om att gängens brottslighet är inhemsk terrorism.
Nyligen kopplade Kristersson för övrigt ihop brottslighet med invandring i en förenklad och något vårdslös kriminologisk analys.
Men då var då och nu är nu.
Kristersson har denna mörka vecka varit den statsminister vi har rätt att kräva att han ska vara.
Jag hyser förhoppningar om att han fortsätter vara det.
