Vinden börjar vända för stackars Kristersson
I dag, när Moderaternas stämma inleds, flyger Ulf Kristersson till Bryssel för toppmöte på högsta EU-nivå.
Det går bra nu, efter tre års elände.
Som han mådde i går, statsministern!
Visserligen förkyld och hes, men vad gjorde väl det, Kristersson stod trots allt där bredvid självaste Zelenskyj i en av Saab:s hangarer i Linköping och utstrålade statsmannaskap.
Och inte nog med det, statsministern kunde berätta att Sverige och Ukraina undertecknat en avsiktsförklaring om en affär på uppemot 150 JAS-plan.
En dubbelt så stor affär som den hittills största Gripen-försäljning! Bra för Sverige! Bra för industrin! Bra för Saab!
Om nu dealen verkligen blev av, vill säga, men den sortens detaljer fanns det inte utrymme för då den nationella yran och patriotiska stoltheten lös och ljöd.
Och i dag, torsdag, bär det av ner till kontinenten för möte i Europeiska rådet med EU:s övriga stats- och regeringschefer, två dagars mangling, viktiga frågor, Ukraina, nya sanktioner mot Ryssland, säkerhet och försvar.
Ja, det går bra nu, om den saken råder det ingen tvekan om. Äntligen, tänker med en till visshet gränsande sannolikhet mer än en moderat.
Kristerssons tre år som statsminister har nämligen inte varit kantat av framgångar och jubel, för att uttrycka saken försiktigt.
Visserligen har han lyckats hålla ihop Tidöpartierna, till olyckskorparnas förtret och missnöje, men i övrigt har det mest varit eländigt.
Tanken var att mandatperioden skulle leda till att Moderaterna återtar positionen som näst största parti, men det ser inte ut att gå vägen, tvärtom, SD drar ifrån.
Det stora högerpartiet, som så sent som 2010 fick 30 procent av rösterna och var millimeter från att gå om Socialdemokraterna, tycks bara bli mindre och mindre och ligger numera och skvalpar runt 18 procent.
Sådant gör någonting med den moderata självbilden. Sådant gör ont i partisjälen.
Och det här har inte varit Kristersons enda bekymmer. Tvärtom.
Ta bara statsministerns prestigeprojekt, den nationelle säkerhetsrådgivaren, en såpopera som aldrig tycks ta slut.
Henrik Landerholm, barndomsvännen, avgick som bekant och ställdes inför rätta. Visserligen friad i tingsrätten, men åklagaren har överklagat och en runda i hovrätten väntar.
Så sent som härom dagen var det nya, mörka rubriker. Granskningen av soppan i Konstitutionsutskottet är vilande och Moderaterna anklagas för att förhala processen.
Och utskrattad blev Kristersson, då sjukvårdsminister Elisabet Lann svimmade under presskonferens. Statsministern hoppade till, fingrade nervöst på sin slips medan Ebba Busch resolut ingrep och inkasserade nationens beröm för sin handlingskraft.
Det var julafton i sociala medier, det tävlades i hån, oppositionspolitiker fnissade hånfullt.
Till råga på allt föll Kristerssons starkaste kort, regeringsdugligheten, då Liberalerna nyligen förkunnade att de inte kommer att ingå i en regering där även SD sitter.
Men nu börjar det ljusna, om än försiktigt. En offensiv budget är lagd, hushållen kommer att få mer pengar att röra sig med, arbetslösheten är visserligen förfärlig, men vissa tecken finns på att den evighetslånga lågkonjunkturen är på väg att ta slut.
Och Moderaterna, som gick till val på att kämpa ner gängbrottsligheten, kan peka på att det dödliga skjutvapenvåldet minskar.
Kristersson solade sig för övrigt, som vore han Donald Trump, härförleden i glansen av att svensk gangsterledare fångats i Mexiko. (Det enda som lös starkare var frånvaron av oskuldspresumtion, att alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad.)
Kristersson flyger från toppmötet i Bryssel till Västerås, där han ska tala inför sitt folk på lördag.
Allt är nu inte toppen, det gnälls och suckas på olika håll i Moderaterna, partister är missnöjda med allt möjligt.
Men ändå. Statsministern anländer med färska framgångar i bagaget. Han anländer med några dagars positiva rubriker bakom sig. Han anländer med en vind som möjligen har vänt.
Som han behöver detta, Ulf Kristersson.
