Min enkla iakttagelse väckte raseri
I måndags kunde Expressens ledarsida leverera ännu ett skakande avslöjande om den tilltagande muslimska faran. Det var denna gång Sofie Löwenmark som gick till anfall.
Hon hade upptäckt att ett amerikanskt e-handelsföretag erbjöd heltäckande slöjor av niqabtyp ”i storlek från ett års ålder”. Avslöjandet, eller ”granskningen”, hade inget klart samband med Sverige. Men: ”Slöjflickor i barnvagn är heller ingen omöjlig syn i svenska utanförskapsområden”, det hade alltså nästan hänt, konkluderade hon hotfullt. Hennes undersökande journalistik utmynnade därefter i en rörig attack på lite av varje, från ”svenska kulturrelativister” till ”barnliknande onanidockor i Frankrike” som inte heller är ett problem i Sverige.
Men det blir så där ibland om man är en enfrågeskribent. Sofie Löwenmark är kontrakterad för att alltid avslöja nya skrämmande aspekter på muslimsk invandring. Då blir det ibland struntsaker som inte utan mer eller mindre desperata överdrifter kan tänkas väcka läsarens vrede eller moraliska indignation. Att vara heltidsavslöjare är inte så lätt när man har deadline men ingenting särskilt förberett att avslöja.
I min förra text var jag djärv nog att kritisera ett helt annat avslöjande, eventuellt ”granskning”, av suspekt muslim som presenterats på sju helsidor i Expressen och Sydsvenskan. Då utpekades med namn och bild en ”terrorist som levt lyxliv i Sverige mitt framför näsan på svenska myndigheter”, trots att han skulle ”vara inblandad i storskalig oljesmuggling från Iran och skickat miljoner till terrorgrupper”. Detta alltså under tio års familjeliv (lyxliv) i Skåne. Dock skulle han finnas upptagen på en terroristlista i USA, ett besvär han i så fall delar med exempelvis ett hundratal svenska studenter som nu riskerar utvisning eftersom de deltagit, eller misstänks för att ha deltagit i Palestinademonstrationer. Inte helt övertygande grund för brottsbeskyllningarna, som synes.
”Granskningen” gick vidare till Ica-banken och den höger- och SD-styrda kommunen Bjuv, som gjort affärer med den utpekade, varför de således kunde misstänkas för terrorism och penningtvätt.
Det var alltså journalistik med många luckor. Min enkla slutsats var att ingen vit man i Skåne hade riskerat motsvarande förtal. Men Expressens journalistik bygger på muslimjakt, i första hand bland Palestinademonstranter.
I sådan journalistik finns en klar politisk logik. På ledarsidorna i de tidningar som stöder den israeliska krigföringen har man ägnat större utrymme och hetare engagemang åt påståenden om antisemitism bland demonstranter mot Israels folkmord i Gaza än åt själva folkmordet, som man inte ens erkänner.
Däri finns en odramatisk och lättbegriplig politisk logik. Folkmord går inte att försvara. Tala då om annat. Diskvalificera all kritik mot Israel så finns den inte. I det läget blir aldrig så befängda eller illvilliga ”granskningar” av helst palestinska muslimer nyttig idioti. Muslimjakten får en ny och större del av marknaden med stigande efterfrågan.
Det här handlar alltså om ett sådant moraliskt och politiskt problem som vi förr i världen brukade diskutera på kultursidor, universitetsaulor och på Publicistklubben. Så icke idag. Tala om annat, skjut budbäraren, diskvalificera kritiken, ”granska” den jäveln men diskutera inte!
Min enkla iakttagelse om den växande marknaden för muslimjakt väckte förvisso raseri bland redaktörer med känsliga tår, företrädesvis på sådana tidningar som städslat muslimjägare.
När DN:s ledarsida drog ut till försvar för det berömvärda i sju sidors avslöjande av den påstådde terroristen i Skåne förbisåg man det enkla faktum att den egna tidningen bara ägnat saken en enspaltig notis. Utan namn och bild. Alltså gjort samma bedömning som jag.
Och så Expressen, förstås, där karriärjournalisten Karin Olsson listade ett flertal knivskarpa sakargument till muslimjaktens försvar. Som att jag var en så ”gammal KGB-agent” att jag samtidigt var ”dinosaur”, hatade kvinnliga journalister, var ”en spillra från den ideologiskt förblindade 68-vänstern” samt hoppades hon att ”döden, demens eller möjligen hans fru” slutgiltigt skulle stoppa mej från att ”baktala kvinnliga grävjournalister” eftersom Aftonbladets ledning ”lät en sådan farbror hållas”, utan att ta sitt ansvar, vilket var en skam för tidningen och så vidare.
Häri finns viss ironi. Vad var det jag sa? Tala om annat, skjut budbäraren, diskvalificera kritiken, nämn inte kriget.