Journalistik så högervriden att den blir propaganda
Det var en gång en predikant i en moské i Kristianstad som yttrade sig särdeles dumt. Det lär ha inträffat mitt i högsommaren.
Han hade efter studium kommit fram till att olydiga fruar kan tillrättavisas med lätta slag av en kvist från persikoträd. Fast bara om olydnaden gått för långt.
Det kunde i förstone förefalla som en något mindre skandal i Sveriges politiska eller andliga liv. Pinsamt för församlingen om det kom ut, förstås. Samma problem uppstår vid alla teologiskt mindre välgrundade stolligheter som yttras i våra trossamfund under helgerna. Tänk bara några sekunder på den kristna sekten Livets Ord. Vanligtvis brukar medierna omge sånt med en barmhärtighetens slöja av tystnad.
Men blamagen rörande mannens rätt att tillrättavisa olydiga kvinnor med persikokvist, alltså den visdom som uttalades av den predikanten i en moské i Kristianstad, kom sannerligen till allmän kännedom.
Församlingen bad om ursäkt. Imamen sparkades. Ordinarie imam, Shaaban Abu Zur, bestred den teologiska korrektheten i imamens exegetik av Koranen med hänvisning till att Profeten aldrig slagit någon kvinna. Därmed skulle man väl kunna dra ett streck över denna pinsamhet i den skånska idyllen?
Ånej. Så lätt ska de fördömda saracenerna inte komma undan. Sagt är sagt, om så med persikokvist.
På ett uppslag i den andra kvällstidningen (1 oktober) skummar det rättfärdiga politiska raseriet. Där mobiliseras inte mindre än fyra statsråd från Tidöregeringen, med förstärkning från Centerpartiets jämställdhetspolitiska talesperson Helena Vilhelmsson, i en kraftfull journalistisk insats för att vi alla ska förstå den oerhörda tyngden av predikantens i Kristianstad angrepp på vår nation, demokrati och frihet.
Den centerpartistiska talespersonen mumlar om ”uppvigling av brott (sic!) vilket är kriminellt”, meddelar att hon ”mår illa” samt ”förutsätter att eventuella statliga bidrag [till moskén i Kristianstad] ses över eller dras in”.
Nya integrationsministern Simona Mohamsson (L) talar dolskt om ”värdegemenskap” och att den som inte hänger med därvidlag, vi får väl närmast tänka oss predikanten i Kristianstad, ”har inget i Sverige att göra”.
Den vanligtvis orakade migrationsministern Johan Forssell (M) drar den mer praktiska slutsatsen att predikantens syn på samlevnad klart visar att det är ”avgörande att skärpa reglerna för vem som ska bli medborgare i Sverige”.
Socialminister Jakob Forssmed (KD) är så upphetsad att han i hastigheten medger misstänkt ministerstyre då han beordrat ”ansvarig myndighet” att undersöka om det finns bidrag att dra in till moskén i Kristianstad och hotar mörkt med ”de nya demokratireglerna” om indraget uppehållstillstånd och utvisning på grund av bristande ”vandel”.
Hos utrikesminister Maria Malmer Stenergard ”skär det i hjärtat” och hon talar därefter i nattmössan om ”medeltiden” då svensk kultur befann sig långt under den muslimska världens nivå.
Jag tror inte på den här våldsamma upprördheten. Vad vi ser är politisk teater som en följd av den sverigedemokratiska världsbilden som numera förgiftat alla högerpartier såväl som Socialdemokraterna.
Därför blev det så lätt för den andra kvällstidningen att mobilisera samtliga regeringspartier till kamp mot de andras ondska. Eller, om man så vill, till tävling i svenskhet.
Kanske bör jag här än en gång påminna om att ”sakfrågan” som utlöst alla dessa aggressioner bara handlade om en numera sparkad, predikant som uttalade en dumhet i en moské i Kristianstad någon gång i somras.
Att viss kvällstidning blåser upp saken till regeringsangelägenhet av högsta stridstemperatur är dock inget misstag. Tidningen har rekryterat flera specialister på att jaga förgripliga uttalanden i moskéer, tecken på antisemitism eller gröna pannband och gula flaggor i Palestinademonstrationer, eller att uppspåra journalister som har kontakter som kan anses tvivelaktiga. Ledarsidan har en kolumnist som sysslar med muslimjakt på heltid. På kultursidan finns numera en reporter från Gefle dagblad som blev nominerad till Stora journalistpriset för synnerligen förtjänstfulla avslöjanden om en moské i Gävle med följd att Säpo tog fram ”hemliga bevis” och såg till att utvisa ett halvdussin araber. Och den reporter som stod för scoopet om den teologiskt mindre bevandrade vikarien i moskén i Kristianstad rekryterades nyligen från Sydsvenskan efter likaså prisbelönta avslöjanden om påstått antisemitiska meningsyttringar i Palestinademonstrationer. Onekligen en kraftfull förstärkning av en något udda men väl tidsanpassad journalistik.
Poängen är nu alls inte att dessa specialister sysslar med otillbörlig journalistik. Det som är sant och relevant ska stå i tidningen.
Snarare handlar det om politiska värderingar. När en bevisligen inkompetent predikant i en liten skånsk moské genererar större journalistiska resurser och hetare engagemang från högerregeringens olika partiföreträdare än pågående folkmord handlar det tveklöst om journalistik till den grad högervriden att den blir propaganda. Och när regeringen då helst engagerar sig för hur man skall kunna inskränka yttrandefriheten för oönskade minoriteter, dra in deras uppehållstillstånd, utvisa dem även om de inte begått brott, återkalla svenska medborgarskap, allt det som statsråden spontant kom att tänka på när de skulle uttala sig om den misslyckade predikanten i Kristianstad, är det lika tydlig politik som propagandajournalistiken.
Den som försöker blanda bort korten genom att tala om annat när folkmord pågår gör sig medskyldig.
