Räknar den fromma Busch palestinier till Guds skapelser?
Alla kan se hur Ebba Busch dansar efter tidens högerpopulistiska melodier, och nu är det palestinierna som ska klämmas åt. Sverige bör erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, säger hon. Vi bör flytta vår ambassad dit från Tel Aviv.
Inte ett ord om att Israel olagligt har annekterat östra Jerusalem, inget knystande om Israels olagliga bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken.
Vet Ebba Busch vad hon babblar om?
Självklart gör hon det. Hon är ju en from kristen, leder det enda officiellt religiösa partiet i landet, har studerat freds- och konfliktkunskap vid Uppsala universitet dessutom.
Jerusalem är en helig stad för henne. Platsen där Guds son Jesus bar sitt kors på lidandets väg mot den pinliga döden och den gudomliga uppståndelsen.
Staden är helig också för för muslimer och judar.
Räknar den fromma Busch palestinier till Guds skapelser tillsammans med kristna och judar?
Om hon gör det, varför tiger hon då om fördrivningen av dem från östra Jerusalem? Varför räknas inte palestiniernas hem som lika goda som israelernas?
Om hon räknar även palestinier som Guds barn, varför bekymrar hon sig inte över den israeliska koloniseringen av östra Jerusalem och Västbanken som omöjliggör en fungerande palestinsk stat?
Ebba Busch dansar efter tidens högerpopulistiska melodi.
Och i Palestina pågår en dödsdans.
Länge har den pågått. Längre än någon kan minnas, höll jag på att skriva. Fel. Alla minns alltför väl. Minnet sträcker sig hundra år tillbaka, tusen år, 10 000. Människor har vandrat till det Heliga landet, från Egypten i söder, från Tvåflodslandet i öster, kallade av Gud med alla rättigheter det för med sig.
Minnet är för starkt, farligt, meningslöst i sin explosiva tyngd. Alltför många människor har dött på grund av minnen – i Mellanöstern, på Balkan, i Sydasien – över hela jorden! –, och nu i Ukraina där ryssar strider för minnet av imperiet och i Gaza där israeliska soldater med massakern sjunde oktober 2023 i färskt minne krossar och svälter ut den sista palestinska enklaven.
Hamas anställde blodsfest på judar, en massaker av bibliska mått. Hämnden blir också av bibliska mått, sju- och sjuttiofalt som det står i Första Mosebok.
Aldrig glömma! brukar det heta. Hågkomster anses fint, minnesdagar viktiga.
Lika konstruktivt som minnet kan vara, lika destruktivt är det.
Sanna minnen, förvridna, inbillade, falska minnen skapade i ondskefulla syften.
Låt oss stanna i nutid.
Hamas har inte velat fred med Israel.
Israel har heller inte velat fred med palestinierna. Osloavtalet 1993 skulle vara starten för den så kallade fredsprocessen.
Det året fanns 110 000 judiska bosättare på den ockuperade Västbanken och 140 000 i östra Jerusalem som Israel olagligt annekterade efter kriget 1967.
Tre decennier efter den så kallade fredsprocessen finns nu, enligt FN, 503 000 bosättare på Västbanken och 233 000 i östra Jerusalem.
Bosättare är ett bedrägligt ord, fridsamt. Kolonisatörer är korrektare.
Antalet kolonisatörer på Västbanken och i östra Jerusalem växer snabbare än befolkningen i det egentliga Israel: kulle för kulle av den heliga jorden, kvarter för kvarter i den heliga staden, berövas palestinierna möjligheten till ett eget land.
FN beräknar att det finns 793 fysiska hinder på Västbanken som försvårar eller omöjliggör palestiniernas rörlighet. Vägspärrar. Stängda genomfarter. Palestinierna befinner sig i husarrest i sitt eget svårt stympade land. 40 procent av jorden kontrolleras av kolonisatörerna.
Dödsdansen har pågått länge nu.
När ska musiken upphöra? När invånarna fördrivits också från Gaza? Netanyahu har inga planer på att ge palestinierna en chans.
Alla är trötta. Omvärlden famlar. Hur få stopp på lidandet, dödandet? Hur ska palestinierna äntligen få sina rättigheter och Israels judar trygghet?
Och långt, långt uppe i norr, nästan vid polcirkeln, vill en gudfruktig vice statsminister ge ockupanten och fördrivaren rätt.