Balanserad dom om ministerhoten
Villkorlig dom för hoten mot två ministrar.
Solna tingsrätt har dessbättre en nyktrare syn på aktivistens brottslighet än vad vissa ledande politiker visat prov på.
Det har varit ett avsevärt ståhej om mannen som åtalades för att ha hotat migrationsminister Johan Forssell och biståndsminister Benjamin Dousa.
Tidningar, radio och tv har rapporterat för högtryck och i sociala medier har den åtalade mannen, som tillhör aktivistgruppen Rojavakommittéerna, pekats ut som någon form av terrorist.
Solna tingsrätt har inte tagit intryck av uppståndelsen och överdrifterna.
Åklagaren ansåg att hotet mot Forssell – en korg med äpplen målade med Adolf Hitlers ansikte – i första hand skulle bedömas som olaga hot och i andra hand som ofredande.
Det finns, konstaterar domstolen på goda grunder, inget uttalat eller underförstått hot med dessa äpplen.
Aktivisten har förklarat aktionen med att det var en protest mot delar av regeringens biståndspolitik och tingsrätten påpekar med en mild suck att det inte inbegriper ”ett uttalat eller ens förtäckt hot om brottslig gärning”.
Domaren och nämndemännen håller dock med åklagaren om att Forssell blivit ofredad.
Det är inte svårt att hålla med. En korg med otrevligt innehåll som ministerns barn hade kunnat upptäcka och publiceringar i sociala medier där delar av huset och gatunummer syns är ett intrång.
Och, konstaterar domstolen klokt, aktivisten hade kunnat ge uttryck för sin åsikt om regeringens politik, utan detta intrång i Forssells privata sfär.
Utanför Dousas hus ställdes en docka med en låtsaskniv i ena handen och ett rödmålad dockhuvud i det andra.
Grovt hot, ansåg åklagaren. Visst, konstaterar domstolen, här finns ett underförstått hot om att Dousa eller någon i hans närhet ska utsättas för brott, men en kniv i plast som ser ut som en leksak är inte tillräckligt försvårande för att brottet ska bedömas som grovt.
Ett år och två månaders fängelse, yrkade åklagaren. Det räcker med villkorligt för ett ofredande och ett hot, anser domstolen.
En rimlig avvägning, om någon frågar mig. Det finns ingen anledning att misstro ministrarnas vittnesmål om att de upplevde obehag. Men upplevt obehag innebär inte nödvändigtvis att begånget brott är så grovt att fängelse ska dömas ut.
Men det sista straffrättsliga ordet är inte sagt. Aktivisten har förklarat att han kommer att överklaga.
Men jag konstaterar redan nu med tacksamhet att en domstol har haft en mer balanserad syn på det inträffade än vad exempelvis utrikesminister Maria Malmer Stenergard har gett uttryck för.
De flesta har sannolikt noterat att Leif GW lade sig i den här historien och erbjöd sig att öppna plånboken och ta den åtalades rättegångskostnader.
Utrikesministern gick i taket och fräste att han ”relativiserat hot som har lett till åtal mot två statsråd och deras familjer”.
Nu är inte jag läkare, men statsrådet borde för sitt blodtrycks skull läsa tingsrättens återhållsamma domskäl. Hon tycks behöva nyansera sin bild av allvaret i brottsligheten. Det är inte Usama bin Laden som står inför rätta.
Statsminister Ulf Kristersson har för övrigt duckat alla frågor om Henrik Landerholm och gjort det bekvämt för sig genom att hänvisa till att han inte kan uttala sig om pågående rättsfall.
Men då en person åtalas för hot mot ministrar går det plötsligt utmärkt för utrikesministern att göra det statsministern vägrar.
Är det okej för en minister att uttala sig i ett pågående rättsfall?
Regeringens trovärdighet skulle tjäna på en konsekvent hållning i den frågan.