Magdalena Andersson – hård som stål
Socialdemokraterna vallokomotiv är på väg att tuffa igång.
Vart det ska och vad det vill, är det inte många som vet.
Inte heller det socialdemokratiska partiet.
Hårdare.
Stramare.
Mer nationalistisk.
Socialdemokraternas kongress ska bära partiet in i framtiden. Partiet ska bli tydligare och mer övertygande. Magdalena Andersson ska till slut sätta sin prägel på det parti hon redan lett i snart fyra år. Den nya given är hårdare tag och stramare migration för att närma sig de allt mer konservativa väljarna.
Samtidigt är den nya linjen inte helt smärtfri.
Inför kongressen fanns det en del oro i partiet över den nya hårda linjen. Under kongressen har det gett sig uttryck i utdragna förhandlingar om de slutgiltiga skrivningarna och stora förseningar.
Men den här partikongressen, den 42:a i ordningen, är inte till för att lyhört bjuda in gräsrötterna till att forma Socialdemokraternas politik framåt. Den är till för att ge Magdalena Andersson och partiledningen ett starkt och tydligt mandat att föra partiet i den riktning de anser lämpligast – in i den konservativa hörnan där SD och Moderaterna redan befinner sig och hopplöst kämpar om samma väljare.
Den nya politiken beskrivs som en socialdemokrati som går tillbaka till rötterna efter en tid där Socialdemokraterna tycker att de svepts med i en liberal och identitespolitisk våg. De tycker att det har förvirrat partiet och tror att det har förvirrat väljarna.
Med ett år kvar till valet vill Magdalena Andersson få väljarna att tro på att socialdemokratin förstår och bryr sig om hur människor har det. Det ska partiet uppenbarligen göra genom att låta som Moderaterna i flera, för väljarna viktiga frågor – kriminalpolitiken och migrationspolitiken som de viktigaste exemplen.
Detta vill hon dessutom krydda med ett ansenligt mått nationalism.
Socialdemokraterna verkar ha dragit slutsatsen att alla väljare är potentiella SD-väljare och vill locka dem med hårda straff och blågula fanor.
S har genom åren haft en rad strategier för att bekämpa Sverigedemokraterna. Det har varit direkta attacker om inget särskilt, att de varit ett hot mot demokratin, att de gjort Ulf Kristersson till en marionettdocka, att de är rasister. Ingen av strategierna har fungerat.
Nu vill de istället testa att vinna på SD:s egen arena och övertrumfa SD i nationalismen. Magdalena Andersson kallar det för patriotism. En tramsig, semantisk övning. Hon borde bara löpa linan ut och ge sig in i kampen om att omdefienera nationalismen till sin egen fördel, precis så som Sverigedemokraterna har gjort.
Det finns inte heller så mycket annat att ta upp kampen om, nu när Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna ligger så nära varandra politiskt.
Om två dagar är S-kongressen över och med det också Socialdemokraternas glada dagar. På måndag börjar arbetet med att försöka få väljarna att förstå vad kongressens rubrik En ny riktning för Sverige egentligen betyder. Oroväckande för det arbetet är att inte ens sossarna på kongressen verkar veta det.
