Radikalhögerns enorma framgångar i Norge kan smitta Sverige
De norska Socialdemokraterna kan tacka Jens Stoltenberg för att de lyckades vända ett hotande nederlag till seger.
Men den stora nyheten från valet i Norge är högerradikala Fremskrittspartiets enorma framgång. Det kan få smittoeffekter i Sverige.
När Fremskrittspartiet brukar beskrivas som Norges Sverigedemokrater hörs alltid en del protester.
De är inte alls lika radikala, brukar det heta. Mycket mer som ett vanligt borgerligt parti.
Fast lyssnar man på partiledaren Sylvi Listhaug låter hon nästan exakt likadant som Jimmie Åkesson.
Inte minst gäller det när hon pratar om den alldeles för stora invandringen och den allt värre brottsligheten.
Hon använder ofta Sverige som varnande exempel när hon pratar om ”det svenska tillståndet”. Med det menar hon hur illa det kan gå när man har en väldigt stor asylinvandring kombinerad med bristande integration.
Precis som SD drar hon en rak linje mellan invandringen och den ökande gängkriminaliteten. Att de svenska gängen flyttat en del av sin kriminella verksamhet till Norge ser hon som ännu ett varnande exempel.
Men på en punkt framhåller hon Sverige som ett föredöme. FrP vill precis som Sverige avskaffa förmögenhetsskatten.
Fremskrittspartiet landade på närmare 24 procent i valet. Det är en fördubbling jämfört med förra valet. FrP är större än alla andra högerpartierna tillsammans.
Så det är uppenbart att väljarna lyssnade på Listhaugs varningar.
De tycker inte att Höjre, den norska motsvarigheten till Moderaterna, har en tillräckligt tydlig och tuff politik. Det tidigare största borgerliga partiet är nu tio procentenheter mindre än Fremskrittspartiet.
Det vore märkligt om inte partiledaren Erna Solberg avgår inom kort.
Den högerpopulistiska vinden som blåser över stora delar av Europa verkar ha nått hela vägen upp till Norge.
Det kommer att vara en stor inspiration för Sverigedemokraterna inför nästa års svenska val. Lyckas SD också bli största parti på högerkanten hägrar statsministerposten.
På samma sätt måste resultatet mana Ulf Kristersson till eftertanke. Är Moderaterna nästa offer för extremhögervinden?
Det som låg Fremskrittspartiet i fatet var att det inte fanns en tydlig statsministerkandidat på den borgerliga sidan. Inte ens Listhaug själv ville säga om hon skulle göra anspråk på posten. Om det hade varit tydligare vem av Listhaug och Erna Solberg som var högerns ledare kanske de kunde ha vunnit valet.
Nu är Listhaugs sorg att hon trots den enorma framgången inte får någon reell makt.
I stället blir det Arbeiderpartiet som får fortsätta vid makten, så länge partiet kan enas med de rödgröna småpartierna om en gemensam politik.
Det är lite av en politisk sensation, även om opinionsmätningarna pekade åt det hållet.
För mindre än ett år sedan såg det ut som de norska Socialdemokraterna var dömda att förlora makten. Nu kan de styra vidare med drygt 28 procent av rösterna, nästan dubbelt mot vad opinionsmätningarna visade i december förra året.
Vändpunkten kom när partiet bildade en minoritetsregering utan Senterpartiet. Mest avgörande blev statsministern Jonas Gahr Støres beslut att erbjuda den förre statsminister Jens Stoltenberg en plats i regeringen.
Stoltenberg är oerhört populär i Norge, inte minst efter att han fick spela landsfader efter terrordåden i Oslo och på Utöya sommaren 2011.
Hans rykte har inte försämrats av tio år som Natochef där han fått hantera både en fientlig Putin och en Trump som ständigt hotat med att lämna Nato. Stoltenbergs förmåga att navigera mellan grunden utan att för den sakens skull hemfalla till den nuvarande Nato-chefen Mark Ruttes öppna smicker imponerade.
Så länge statsminister Gahr Støre står ut med att hans finansminister är mer populär än han själv kan Norge få en fortsatt stabil vänsterregering. Eftersom de två är goda vänner privat bör rivaliteten inte bli något problem.
De två kan nog också tacka USA:s president Donald Trump för draghjälp. Med det pågående politiska kaoset i USA framstår det som tryggare för väljarna att fortsätta med en regering man känner till än att byta till något som på vissa områden kan likna Trumps kaotiska högerpopulism.