Skala bort ytan och hitta din inre finländare
Finland, Finland, mitt moderland.
Som barn var jag fortfarande finsk medborgare.
Hittills har jag nog aldrig upplevt en lyckligare tid.
Vemodet bet sig förstås fast.
Känner mig alltid som en barrskog inuti.
Jag har tänkt på mitt arv i flera år, på historierna jag bär men inte vet någonting om.
Varför ställde jag inga frågor, när jag var ung och möjligheten fortfarande fanns? Jag la den tiden på att springa efter finlandssvenska killar.
Nu finns en knut inuti.
Om jag bara hade varit ett brådmoget barn, då hade jag vågat fråga paappa – morfar – om livet som frontsoldat. Och mumma – mormor – om hon gifte sig av kärlek, och om min mamma faktiskt vuxit upp lika fattig som den lilla flickan med svavelstickorna, som hon påstår.
”Jag åt gammal korv som jag fick av butikshandlaren, och det var frost i hörnen hemma”.
Min finska är bristfällig men halva mitt hjärta slår för de tusen sjöarna i öst.
I kroppen känner jag att det gör något med en människa att förlora ett modersmål, att inte ha tillgång till hela sig själv.
I tanken är det lätt att överdriva och ta i från tårna. Finland och Sverige, skillnaden är väl inte så stor kan man tycka. Men i sprickorna kommer ljuset in och i Finland finns det djupa sprickor. Min bild är att där finns ett nedärvt och kollektivt medvetande om att ingenting är beständigt och livet inrättas därefter. Munnen rättas efter matsäcken. Och människor blir på så sätt lyckligare, nöjdare i det lilla.
Magväska, en liten skinnväst, snabba brillor, och cargoshorts? I ett nervösare Sverige kan en sådan outfit plötsligt vara trendig för att sedan hånas nästa år.
I Finland är det där otrendiga bara...vanligt. Ingenting. Kläder. Gatubilden blir således mer intressant, mindre klippt och skuren för Instagram.
En av de största på Instagram där har 85 000 följare. Bianca Ingrosso, som inte är störst men åtminstone mest känd, har 1,4 miljoner följare. Sådant säger något om våra länders skilda särart.
Det är väl klart att finländarna är mer tillfreds om de inte är undergivna flöden i sociala medier som egentligen bara är till för att du ska hata dig själv och köpa mer.
Ibland gör svenskar det så svårt för sig: Varför är vi så olyckliga fast vi har det så bra, är den ständigt återkommande frågan. Är det inte bara för att mycket vill ha mer mer mer? På andra sidan Östersjön nöjer man sig med – lite mindre. Tror jag.
Min finska mamma är väldigt hands on – om hon ser någon som till exempel är i behov av en ny jacka – då löser hon det. Det är väl dels personlighet, men dels mentaliteten. Jag inbillar mig att finländare löser problemet, när de väl accepterat att det finns ett. Medan svenskarna älskar långa mellanchefiga sittningar där samma sak sägs om och om igen.
Vilket säkerligen gör att kommunikationen i Sverige är trevligare, men det är inte detsamma som rak eller ärlig.
I Sverige vågar ingen ställa krav, i Finland är det tuffare på vissa sätt.
Källa på det?
Mamma.
Tystnad är också något som uppskattas på andra sidan Östersjön. Att knipa käft är en folksport.
”En tystnad är inte pinsam, det är bara en tystnad”, säger Kevin Holmström i KAJ och jag inbillar mig att han talar för hela sitt folk.
Där finns inte heller samma behov av att visa ekonomisk status, enligt min analys.
”I Stockholm ska man låtsas ha råd med allt”, säger en finländare i min omgivning.
Ja, det är kanske stockholmskt. Men det är också väldigt svenskt. All den här ytan. Skala bort den och hitta din inre finländare.