Jag lekte aldrig Pippi – men jag var pippian
Jag känner en fyraåring som är pippian. Det har hon varit sen hon var två eller ännu yngre än så.
Det är Olle Hellboms filmer hon tittar på. Musiken, hästen och apan, flickan med den stora glada munnen som gör så konstiga saker – det funkar fortfarande.
Jag var också pippian. Det var förmodligen alla barn eller åtminstone flickor på 70-talet, men jag var pippian av ett annat slag än de andra på dagis. Jag lekte aldrig Pippi Långstrump, jag stod inte ut med utklädningssaker och tjo och tjim, jag var rädd för jämnåriga som tappade kontrollen i den fria leken.
Jag trodde mig förstå Pippi. Inte bara för att hon var rödhårig och fräknig som jag, utan för att hon var annorlunda och bar på en sorg, en förlust, som ingen annan såg.
Jag hade inte heller nån mamma i vardagen och min pappa var lika stor, stark och tatuerad som Efraim Långstrump. På kvällarna spände han musklerna så att det blev vind i de tatuerade fregatterna.
– En gång till, ropade jag. En gång till!
Jag fick ensam sköta om det mesta som hade med mig att göra, läggtider fanns inte och mina kläder var inte som andras.
Jag vill inte ta Pippi ifrån nån, men jag tillhör dem som vet nåt om barnets ensamhet.
Och självständighet, en egenskap som många uppfattade som hotfull.
När Pippi nu fyller 80 år läser jag om boken jag hade hos pappa och jämför den med den numera godkända. Pippis pappa är inte längre n***rkung och jag säger ingenting om det, men det förvånar mig att annat har fått stå kvar. Som när Pippi gör en utflykt, äter av en flugsvamp, tror att hon kan flyga och kastar sig ner för en klippa. Där borde boken ta slut, men hon reser sig med ett skratt.
Med åren har Pippi fått symbolisera lite allt möjligt och hon dyker ständigt upp som en referens i mer eller mindre lyckade sammanhang. Till de sämre hör när PM Nilsson och ett par män till i radio skulle beskriva Anna Lindh i samband med hennes död 2003, och han drog till med att Sveriges utrikesminister i EU-sammanhang var som Pippi Långstrump. Det var tänkt som beröm, men vad menar karln?
Prussiluskan – apropå tragiska barnboksfigurer – har gått samma öde till mötes, men hon är lättare att överföra till politikens värld. Det är i alla fall henne jag tänker på när jag följer Liberalernas alla utspel om förbud, regler och moralisk upprustning.
Nej förresten, Liberalerna är som Kråkstoparn, han som ställer till bråk på Vimmerby marknad. Han var säkert en kraftkarl en gång i tiden, men nu är han en mager och tandlös föredetting, som ingen tar på allvar.
Stora författare skapar världar för generationer efter generationer. Det finns en Pippi för alla, och den Pippi som jag känner, henne känner bara jag.