Yttrandefriheten blir bara levande om vi utnyttjar den
Nej nej nej, tänk nu inte att Salwan Momika lite grann får skylla sig själv.
Ingen som lever upp till den grundlagsbefästa rättigheten att säga vad hen vill, ”får skylla sig själv” när ord resulterar i mord.
Jag var där, den där sommardagen 2023, när Salwan Momika fjuttade på Koranen. Han gastade nåt i sin megafon och några muslimer gafflade emot. Publiken tittade på, vissa åt glass, några medelålders kvinnor försökte ”medla”, nån ställde sig i klungan med ett stort kors. Utanför moskén stod en företrädare och sa att han inte älskar det han ser, men att han accepterar den svenska lagstiftningen.
Polisen hade inte mycket att göra och medierna rapporterade med små bokstäver.
Alla skötte sig exemplariskt, det var en fin dag för den svenska yttrandefriheten.
Salwan Momika ville fortsätta bränna koraner och andra hakade på. Rasmus Paludan tog sig över sundet, men ingen brydde sig. I samma veva började Turkiet konstra med den svenska Natoansökan. Nu blev koranbränderna ett säkerhetspolitiskt problem, varför borgerliga ledarskribenter började prata om att ”vi måste offra något”. Regeringen tänkte i samma banor.
När den danska regeringen införde ett förbud mot att elda religiösa skrifter – dock inte för konstnärer, som tydligen ska ha en gräddfil – ville de svenska Socialdemokraterna inte vara sämre. Vi får inte stå ensamma kvar, varnade Magdalena Andersson.
Salwan Momika är Sverigedemokrat, alltså är han diskvalificerad, argumenterade hon i Agenda.
När politiker och opinionsbildare inte kan skilja mellan sak och person, blir de livsfarliga. Med denna demokratisyn skulle Sverige inte bara böja sig för Turkiet, vi skulle även lägga oss platt för dem av våra egna medborgare som inte klarar av att få sin tro ifrågasatt. Dessutom sviker vi alla regimkritiker i de muslimska diktaturerna, som offrar allt de har när de kastar av sig slöjan eller skändar Profetens ord.
En av dem var Salwan Momika, som efter utvisning fick sitt uppehållstillstånd förlängt eftersom han riskerade dödsstraff i Irak.
Ungefär hälften av svenskarna tycker att det ska vara förbjudet att bränna heliga skrifter. Vi kan lägga det på vårt toleranta konto, men i den andra kolumnen finns yttrandefriheten, som vore helt meningslös om den inte användes. Yttrandefriheten blir bara levande om vi utnyttjar rättigheten att utmana den goda smaken, den fina åsikten, majoritetssamhällets åsikter och de lättkränktas känsloliv.
Salwan Momika borde placeras i raden av Lars Vilks, Salman Rushdie, Charlie Hebdo och alla andra, men det kommer inte ske, eftersom han inte var fin nog, han var aldrig en av ”oss”.
Ingen ska behöva dö för den rättighet som andra offrar sitt liv för i diktaturer. Inget lik förtjänar att svepas in i de fega skarornas verop, att det här var ju visserligen förfärligt, men han får faktiskt lite skylla sig själv.