Bebis Emanuel blev ett tydligt, groteskt exempel
Att SD vill stifta lagar som leder till att såväl spädbarn som gymnasister som fullt verksam sjukhuspersonal kan deporteras till vidriga regimer som den iranska är fullt rimligt. Det är i överensstämmelse med partiets ideologi och vad de lovat sina väljare.
Att moderaterna ansluter sig till det programmet, liksom till idén att förvandla Sverige till landet med flest internerade i fängelse är visserligen logiskt, men har inte så mycket med deras konservativa ideologi att göra. De traskar patrullo efter SD av rent taktiska skäl, för att behålla regeringsmakten. För detta ursäktas de också av gammelkonservativa ideologer som må betrakta SD:s strävan efter etnisk rensning som synnerligen osmaklig och direkt antihumanistisk.
Men ”Paris kan vara värd en mässa”, som den blivande kungen av Frankrike sa när han ställdes inför kravet att övergå till katolicismen för att krönas.
Varför Magdalena Anderssons socialdemokrater också dansar efter denna SD-pipa kan i förstone te sig mer svårbegripligt. Socialdemokraterna är ju ett oppositionsparti. Varför då ligga sked med den mest högerextrema regering Sverige någonsin haft i just denna regerings paradfrågor?
Ideologiska skäl för detta självskadebeteende kan det ju inte röra sig om. Ingenting i partiets historia pekar mot programmatisk rasism eller föreställningar om att Sverige bör sätta en större andel av underklassen i fängelse än alla andra länder i Europa, eller rentav i världen.
Förklaringen till att också S var överens om att stifta lagar som innebär deportering av bebisar, tonåringar och sjukvårdspersonal till Iran står alltså inte att finna i socialdemokratisk ideologi.
Däremot i cynism, det vill säga politisk taktik inför kommande riksdagsval. Genom att låtsas vara fullständigt överens med högerregeringens rasism och människosyn i allmänhet och nyttan med ett Sverige som avancerar från 6000 i fängelse till 40 000, tänker sig Magdasossarna slippa undan dessa frågor i valrörelsen. Problemet de måste neutralisera är att mer än hälften av Sveriges män har blivit höger. En tredjedel av Sveriges män är dessutom främlingsfientliga. Arbetarklassen är inte vad den en gång var.
Det är förvisso ett besvärligt problem för socialdemokraterna, som alltså måste göra något åt saken. De kallar sig ju fortfarande socialdemokrater och är dessutom ett oppositionsparti.
Förr i världen skulle partiet ha ägnat all sin avsevärda kraft åt att bekämpa den av högerextremismen frampiskade rasismen och idéer om etnisk rensning. Det saknas ju inte argument för en sån motståndskamp.
Men det var förr i världen. Idag gäller snarare att maskera sig till högerextremister i de frågor högerextremister tenderar att vinna val på.
Inihelvete smart, tror åtminstone den beslutande partieliten i S.
När då konsekvenserna av lagstiftande gemenskap med extremhögern börjar visa sig i medierna uppstår nya problem.
Bebis Emanuel blev ett tydligt och groteskt exempel. Han skulle, fullt i överensstämmelse med de nya lagar som S så taktiskt skickligt gjort sig medskyldiga till, deporteras ensam till Iran. Det väckte förstås uppseende i medierna. Högern splittrades, en del partister angrep genast medierna för att vara vänstervridna eller för att åter avslöjats med att driva en samordnad kampanj för att släppa in fler invandrare (Louise Meijer, Justitieutskottet). Eller för att hitta på, eller mixtra med halvsanningar (Ludvig Aspling, (SD) och Jörgen Huitfeldt, högertidskriften Kvartal). Andra högerpolitiker gick till taktisk reträtt, som Ebba Busch (KD) och till och med den orakade migrationsministern (M).
I den uppståndelsen passade C, V och MP på att lägga fram ett så kallat utskottsinitiativ i riksdagen för att stoppa orimligheter som fallet med bebis Emanuel med flera.
Där uppstod ett sanningens ögonblick för såväl folkpartiliberalerna som socialdemokraterna. Om de röstade för utskottsinitiativet skulle de värsta orimligheterna nämligen stoppas.
Tre rasande högerpartier röstade nej, så klart. Men det gjorde också L, rakt och klart mot sin ideologi. Deras överlevnad som riksdagsparti beror ju på stödröster från högerpartierna.
För sossarna blev då goda råd dyra. Att rösta med högern i denna upprörande – och avslöjande – fråga vore inte inihelvete smart. Det skulle väcka raseri i de egna leden. Att rösta med oppositionen vore inte heller inihelvete smart. Då skulle de avslöja sig som falska allierade med högern i migrations- och deporteringsfrågorna. De valde att inihelvete smart lägga ner sin röst och kasta fram ett eget chanslöst alternativ.
Sådär tänker S alltså hålla på i valrörelsen, att utåt sjunga kvartett med högern och inåt blinka menande åt oss andra att vi sossar är egentligen sossar bara vi vinner valet. Beteendet är äckligt principlöst, fegt och falskt. Och alls inte inihelvete smart. Ideologierna är nämligen inte döda.
