Alla Tidöpartier tjänar på att uppehållstillstånden blir valfråga
De permanenta uppehållstillstånden splittrar Tidöpartierna.
Det tjänar alla inblandade på.
Ledande politiker tycks ännu inte ha återhämtat sig från chocken över migrationspolitikens plötsliga comeback i det offentliga samtalet.
Från såväl socialdemokrater som högern hörs valhänt mummel om bestämmelser som bör ses över och ventiler som måste införas för att skötsamma tonåringar inte ska utvisas bara för att de fyller 18.
Och i Agenda i går meddelade Simona Mohamsson, Liberalernas ledare, att hon inte vill gå vidare med förslaget om att slopa de permanenta uppehållstillstånden och ersätta dem med tillfälliga.
Att hon inte gillar den reformen är känt sedan tidigare, hon har uttryckt att utredningen behöver kompletteras, men nu gick hon ett steg längre, tonen var skärpt.
Mohamssons tydlighet ska ses i ljuset av att Liberalernas opinionssiffror är så usla att partiet tar strid om allt möjligt för att få rubriker.
Men till saken hör också att även de övriga två regeringspartierna har haft synpunkter på utredningen och ansett att den måste kompletteras.
Något som möts av högljutt grymtande från diverse sverigedemokrater, som anser reformen vara en av de viktigaste punkterna i Tidöavtalet.
Det var inte minst mot den bakgrunden intressant att se att Jimmie Åkesson i SVT:s ”30 minuter” i förra veckan backade från kravet att reformen ska genomföras under denna mandatperiod.
Åkesson öppnade för att göra de permanenta uppehållstillstånden till en valfråga.
Det väljarna då får att ta ställning till är ett förslag som de flesta remissinstanser har sågat i mer eller mindre kraftfulla ordalag.
Uppemot 185 000 personer skulle kunna beröras av förändringen, många av dem riskerar att plötsligt få en trygg tillvaro utbytt mot en synnerligen otrygg.
JK ifrågasätter om förslaget lever upp till Europakonventionen, JO muttrar att det hela ”är systemfrämmande för den svenska rättsordningen”, Domstolsverket grymtar missnöjt, för att bara ta några exempel.
Invändningarna är många, men ett återkommande tema är att gynnande beslut inte ska kunna ändras med retroaktiv verkan.
Vilket för mig över till själva anledningen till att jag skriver denna kolumn.
En av anledningarna till att Tidöpartierna vann valet var ett löfte om stram migrationspolitik.
Men det innebär inte nödvändigtvis att väljarna vill ha en ordning där skötsamma tonåringar och hårt arbetande människor som inte når upp till högt ställda inkomstkrav ska slängas ut ur landet eller att mattan ska ryckas undan under fötterna på hyggligt folk genom att permanenta uppehållstillstånd dras tillbaka.
Någonting säger mig att många allmänborgerliga väljare finner det sympatiskt att deras partier visar prov på lyhördhet och är öppna för vissa lättnader i migrationspolitiken.
Partier som för övrigt naturligtvis inte är omedvetna om att olika opinionsundersökningar på senare tid visat att en stor majoritet av befolkningen har invändningar mot delar av förd politik inom detta område.
Samtidigt kan Jimmie Åkesson visa sina väljare att endast Sverigedemokraterna går att lita på när det kommer till invandring och att övriga sju riksdagspartier i varierande utsträckning är en samling liberala veklingar.
Samtliga Tidöpartier har med andra ord någonting att vinna på att de permanenta uppehållstillstånden blir en valfråga.