Andersson ser sig redan som statsminister
Sverige har blivit fattigare, gängen fortsätter att mörda och välfärdskapitalisterna roffar åt sig.
Inte ens Ingmar Bergman hade kunnat beskriva Sverige lika dystert som Magdalena Andersson gjorde i sitt linjetal i dag.
Men håll ut, om ett år och tolv dagar är det val och när socialdemokraterna får makten kommer mörkret att ersättas av ljus och en plågad nation börja le igen.
På de fem första raderna i en sal i partihögkvarteret på Sveavägen 68 satt partimedlemmar som lyckats komma över de åtråvärda platserna och applåderade entusiastiskt närhelst deras älskade ledare tog en konstpaus.
Men vänta nu, höll inte Andersson ett liknande tal alldeles nyss, i början på sommaren? Jo, visst gjorde hon det, på Socialdemokraternas kongress i Göteborg.
Tacka vet jag kamrat Mao i Kina, han släppte ifrån sig linjetal endast var femte år och såg alltid till att ha någonting nytt att komma med.
Men det var i ett annat land och i en annan tid och på de två bakre raderna satt journalister och viskade till varandra att detta mest var skåpmat.
Även den här gången har ”de politiska kontinentalplattorna rört sig”, Putin bedriver krig i Ukraina, situationen i Gaza är mardrömslik och Trump är oberäknelig.
– Den svenska rösten behöver vara stark och enig, mullrade Andersson med tydligen passning till en regering vars politik gentemot Israel spretat påtagligt på senare tid.
Ny konstpaus, nya kraftiga applåder från de fem raderna, enstaka gäspningar bland reportrarna.
Precis som i Göteborg i slutet på maj visade sig klyftorna ökat, arbetslösheten ökat, matpriserna ökat.
– Regeringen har nöjt sig med skattesänkningar för höginkomsttagare, muttrade Andersson lika stramt och strängt som vanligt.
Att vara socialdemokratisk ledare under de perioder som väljarna haft fräckheten att släppa fram en högerregering kan inte vara det lättaste.
Men skåpmat eller ej, här har Andersson, den partiledare med högst förtroende av dem alla, ett starkt kort.
100 000 nya arbetslösa – ”ett helt Norrköping” – och en obefintlig tillväxt, Socialdemokraternas ordförande och hennes strateger är inte dummare än att rikta in sig på nuvarande regerings misslyckanden.
Lika intressant som det som sägs är dock det som inte sägs.
En uppgörelse med välfärdskapitalisterna är socialdemokratisk politik som många väljare kommer att nicka uppskattande åt, men det där har vi ju hört förr.
För inte särskilt länge sedan hade det stora arbetarpartiet makten i åtta år utan att lyckas göra någonting åt saken.
– Skattesänkningar endast för höginkomsttagare, muttrade Andersson för säkerhets skull en andra gång.
Samhället har dragit sig tillbaka och ersatts av annat, är det inte marknadskrafter så är det gängkriminella.
Ja, det var inte mycket som inte var för andra eller tredje eller fjärde gången.
Men okej, politiska budskap ska hamras in och det kommer att fortsätta på det här viset:
Ekonomin måste bli bättre, kampen mot gängkriminaliteten behöver kompletteras med förebyggande insatser, vården och skolan ska rustas upp.
Inget fel på de budskapen, men inte heller radikalt nytänkande.
Socialdemokraterna tänker försöka vinna valet på samma sätt som de alltid har gjort i modern tid, genom att förarga så få som möjligt.
Och för att de journalister som redan har hört allt det som Andersson hade att säga inte skulle somna serverades också en nyhet.
Rollen som nationell säkerhetsrådgivare ska ses över. Slugt utspel, inte minst med tanke på vilken tragikomisk fars den funktionen har utvecklats till under Tidö-regeringen.
Möjligen är det dock en smula riskabelt att redan börja tala om hur regeringskansliet ska organiseras.
Valet ska ju trots allt avgöras först.
