Plånboksfrågorna kan avgöra valet 26
Även socialdemokraterna försöker muta väljarna med sin budget.
Kommer plånboksfrågorna avgöra valet 26?
Vid en presskonferens i riksdagen i dag presenterade Mikael Damberg, Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson, sin skuggbudget.
”En ny riktning för Sverige”. Inte alldeles överraskande hoppas det stora oppositionspartiet att väljarna vill se en annan regering än den nuvarande på andra sidan kommande val.
Och efter de obligatoriska jabbarna mot Tidöpartierna – ”det finns ingen vilja att ta tag i de stora frågorna” – kom han till slut till saken.
En budget på 75 miljarder kronor, att jämföra med regeringens 80, vilket inte är en tillfällighet, tvärtom en markering mot vad Damberg anser vara en oansvarig fest med lånade pengar.
Den skeptiskt lagde skulle möjligen påpeka att fem miljarder hit eller dit inte är mycket till protest, men sådana invändningar finns det säkerligen hugade ledarskribenter till höger som kan ta hand om.
En del av Dambergs förslag är redan känt.
Som exempelvis slopad karensdag, en reform riktad till den arbetarklass som till skillnad mot folk i tjänstemannasektorn normalt inte kan låtsas jobba hemifrån vid sjukfrånvaro.
Det här är traditionell socialdemokratisk politik. Ovanligt för ett parti som i modern tid mest varit nervöst över att falla i onåd hos medelklassen.
Bland plånboksfrågorna i övrigt märks exempelvis höjt barnbidrag med 200 kronor i månaden, höjt bostadsbidrag och skattesänkningar på arbete, men endast på inkomster upp till 66 000 kronor i månaden.
Finansminister Elisabeth Svantesson brukar nämna en familj bestående av en polis och en sjuksköterska och två barn.
I regeringens budget får familjen Svensson 1 800 kronor med i månaden att röra sig med. Damberg synar och höjer budet till 2 200 kronor.
Än är det nästan ett år kvar till valet och mycket kan hända, men mig skulle det inte förvåna om ekonomin blir en av de stora stridsfrågorna.
Det var onekligen ett tag sedan plånboksfrågorna stod i centrum. Politiken har de senaste åren som bekant väldigt mycket kretsat kring gängvåld och migration.
Men den här mandatperioden har folk fått mindre pengar att röra sig med. Arbetslösheten är hög, löneökningarna har inte hängt med i inflationen, högre matpriser, dyrare bostäder och allt vad det nu är.
Den som kan sin politiska historia har sett det tidigare. Inför valet 2006 fnös Göran Persson, dåvarande statsministern, att jobben inte var mycket att bråka om.
Alliansen med Fredrik Reinfeldt i spetsen vann med arbetslinjen som profilfråga och Socialdemokraterna upptäckte först när det var för sent att partiet förlorat sitt starkaste kort, sysselsättningen, till Moderaterna.
Med det påpekandet menar jag inte att det blir regeringsskifte nästa år. Hur det blir med den saken har jag ingen aning om. Jag säger bara att ekonomi, eller frågor närbesläktade med det politikområdet, kan avgöra valet.
Hursomhelst. Vid presskonferensen i dag morrade Damberg att han ”inte frångår den ekonomiska disciplinen”.
Det visade sig snart vara ett socialdemokratiskt sätt att berätta att endast partiets egna reformförslag är finansierade.
Damberg ställer samtidigt upp på mycket i regeringens budget. Som den tillfälliga – och väldigt dyra – sänkningen av matmomsen.
En satsning som det ska lånas till.
Det här börjar bli en vana. Det ska lånas till så mycket nuförtiden. Försvaret, stödet till Ukraina, till att få väljarna på gott humör.
Därvidlag är det ingen skillnad på regeringen och oppositionen.
De svenska statsfinanserna är förvisso i gott skick, men om ofinansierade reformer blir en politisk vana uppstår problem förr eller senare.
Riksbankschef Erik Thedéen har nyligen uttryckt oro över lånefesten. Hela det finansiella systemet kan ta skada, vilket förr eller senare och på ett eller annat sätt drabbar vanligt folk.
Men de ledande politikerna i dag skulle behöva hörapparat för att uppfattade den varningen.
Valet ska vinnas – kosta vad det kosta vill.
