”På spåret” är kult för dem som knappt hunnit få hår på pungen
Jag är så förbannat trött på alla unga människor. Eller mediernas jakt på unga människor. 18 till 25-åringarna. Att vuxna anses ointressanta och att alla över 50 betraktas som sänken.
Vilken mediesajt jag än går in på, är det unga ansikten som kommer mot mig. Jag skrollade igenom deckarutbudet på tre plattformar här om dan och fann att de flesta kriminalare var i 30-årsåldern.
”De trolösa” på SVT. De är så unga, att de doftar studentmössa. Det är inte trovärdigt.
Alla appar, såsom min bank, frontar unga. All reklam vänder sig till de unga. Trots att det är min generation som tillhör de köpstarka.
Sverige är ett litet land, vi har få unga människor. Dessutom är man ung en kort period i livet, men det är ändå till den gruppen som alla vänder sig.
Men så finns ”På spåret”. Två ”gamla gubbar” i min ålder, som sprider vitty gemyt år efter år. Före dem var det två andra gubbs, som skänkte klurigt mys över nationen. De hade också en jättepublik.
Finalen förra veckan sågs av 2 229 000. Grånade Bob Hund, som slog igenom på 90-talet, stod för den geniala musiken. Mellon dan därpå hade 2 560 000 tittare.
På spåret är en formidabel succé, men ändå grymtar tv-experteriet att Kristian Luuk och Fredrik Lindström har gjort sitt och borde bytas ut.
Varför det? Om de verkligen har gjort sitt kan man undra varför så många tittar. Och så många unga! ”På spåret” är kult för dem som knappt hunnit få hår på pungen. Det handlar inte bara om programkonceptet. Varma, roliga och nördigt allmänbildade Luuk och Lindström kommer med trygghet och igenkänning i en tid när allt gungar och svajar. Säg inte att två bruttor med jeansen under armhålorna skulle göra det bättre, för det kan inga.
Vi har dille i Sverige på att byta ut folk. Nyligen var det Carl XVI Gustaf som man tyckte skulle lämna över tronen till sin dotter. Johan T Lindwall på Svensk Damtidning driver kravet stenhårt.
Varför då? Jag tillhör de där ynka 11 procenten av befolkningen som tycker att Sverige borde vara en fullskalig demokrati, det vill säga en republik, men monarkin har ändå en skönhet, och det är rätten att bli gammal och åldras på sin post.
Ungdomsneurosen gör hela Sverige till ett dummare land, för det händer nåt med offentligheten om vi anpassar tänkandet och berättandet till en generation som bara kan ta till sig information i korta klipp, info som helst ska handlar om dem själva.
Det är i alla fall vad vi tror om dem.
Men så korkade ska vi väl ändå inte vara, att vi säger att Luuk och Lindström har gjort sitt, bara för att de är två män födda på 1960-talet?