När han släpper den godmodiga garden förnimmer man sorgen
Det är rätt tunga puckar han har åkt på, allmänläkaren Thomas Allgén. Först blev han anklagad för incest och sen för styckmord. Däremellan förlorade han sin dotter. Hur klarar man en sån sak?
I Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentär Det svenska styckmordet sitter Allgén med fyra bag-in-box i bakgrunden. Han ser något äldre ut än han ska behöva, men det är en tillsynes märkligt godmodig människa man får möta.
Det milda fortsätter strömmar genom lurarna när jag lyssnar på Thomas Allgén i Benjamin Elfors podd Bildningskomplexet. Intervjun gjordes redan i våras men finns att lyssna på nu. Alla borde lyssna, om inte annat så av respekt för ett av offren i denna kolossala rättsskandal.
I tv-serien framhåller Dan Josefsson att Sverige var ett helt annat land på 1980-talet. Incesthysterin är ett exempel. Aftonbladet spred amerikanska skräckrapporter, som påstod att så många som var tionde flicka var utsatt. Rönen byggde bland annat på idén om vad som är en normal storlek på ett barns slidöppning, berättar Per Lindeberg i Döden är en man.
Förskolepersonal i hela västvärlden stod på tårna. I äktenskap på väg att haverera gav incestbonanzan kvinnor en ärligt menad eller iskallt utslungad en misstanke à la mode. Så funkar det fortfarande, även om vi ställer betydligt högre beviskrav idag.
Plötsligt en dag tog hon dottern och gick, berättar Allgén för Elfors. Sen dess har han inte sett flickan. Pappornas känsla av att sakna rättigheter var mer utbredd på 1980-talet. Monopoliseringen av föräldraskapet är baksidan av att kvinnorna i alla tider har fått ta huvudansvaret för barnen. Så funkar det inte i dag.
En polis sålde ”barnets historia” (läs: mammans) till Expressen för 50 000 kronor. Snutar till salu – jag är inte säker på att de har försvunnit.
Däremot var inte Sverige ett så annorlunda land vad gäller idédebatten. Vi gör samma påståenden nu som då om hur män är och rättssäkerheten är fortfarande feminismens blinda fläck.
Parabol Press är en vänstersajt med högt i tak och mycket viktig läsning, men där sprider sig dessvärre feminismens blinda som ett mögel. Man vägrar godta Thomas Allgéns och Teet Härms oskuld. De är nämligen män, liksom de som har gjort dokumentären. Och kvinnohatet är som bekant strukturellt.
Visst är strukturerna fortfarande patriarkala, men påståendet måste ändå nyanseras, argumenterar ekonomhistorikern Lovisa Broström på Expressens kultursida. Om vi tittar på utbildning, arbete och löneutveckling de senaste åren, är kvinnorna samhällets vinnare.
Det är fortfarande män som mördar och våldtar – men det betyder inte att Thomas Allgén och Teet Härm är skyldiga till att ha styckat Catrine da Costa.
Det går inte att beskriva det jag har varit med om, men such is life, man får göra det bästa av saken, säger Thomas Allgén. Just där går rösten ner en oktav.
När han släpper den godmodiga garden förnimmer man sorgen.