Knivmannen borde inte ha släppts
Den frisläppte mördaren som knivhögg en man i centrala Stockholm borde inte ha varit på fri fot.
Om Sverige haft samma lagar som jämförbara länder hade han sannolikt inte heller varit det.
Mannen släpptes i torsdags efter att ha avtjänat ett fängelsestraff på tre och ett halvt år för grov misshandel.
56-åringen åkte till ett hotell på Kungsholmen i Stockholm och efter en första natt i frihet beväpnade han sig med kniv och gick ut på gatan och knivhögg en äldre man.
Ett hänsynslöst brott som kunde inträffa trots att polisen befarade att mannen skulle skada någon igen och därför spanade på honom.
Hur kunde det här gå till?
För att besvara frågan måste vi titta närmare på såväl mannens bakgrund som på en ingrediens i straffrätten som gör Sverige nära nog unikt i västvärlden.
1995 dömdes han till rättspsykiatrisk vård efter att ha slagit ihjäl sin pappa med en knölpåk.
2002 ansågs mannen vara färdigvårdad vid kliniken i Sundsvall och skrevs ut. Han utvandrade till Thailand, men återvände till Sverige den 26 november 2021.
I förhör skulle den frisläppte mördaren några dagar senare berätta att han inte hade råd att söka vård i Thailand för smärtor i ryggen.
Väl hemma igen försökte han först få hjälp i Stockholm, men det gick inte. Mannen fattade då det udda beslutet att köpa en kniv, varefter han åkte till Sundsvall och tog sig till sitt senaste boende, den rättspsykiatriska kliniken.
Där knivhögg han två vårdare och satte sig sedan på sin resväska och väntade på polisen.
– Jag ville bli häktad och få hjälp med ryggen, förklarade han för patrullen som anlände och lät sig ledas iväg utan att ställa till med bråk.
Utan att vara rättspsykiatriskt skolad förefaller det mig ha funnits ett betydande utrymme för att än en gång döma mannen till vård.
I stället släpptes han efter avtjänat fängelsestraff och gjorde exakt det polisen befarade att han skulle göra.
En av anledningarna till denna sorglighet är att vår tids politiker i olika omgångar har gjort det svårare och svårare för domstolar att döma till vård, varför det numera vimlar av psykiskt sjuka mördare och andra våldsbrottslingar på kåkarna.
Men i grunden handlar detta om att Sverige till skillnad mot så gott som alla andra länder i västvärlden håller även kompletta galningar straffrättsligt ansvariga.
Redan Aristoteles argumenterade för att den som inte har insikt i sitt handlande inte heller ska dömas för de eventuella brott han eller hon begår.
Så här såg det även länge ut i Sverige. Redan i den äldsta någotsånär bevarade rättsbok, den äldre Västgötalagen från 1200-talet, fanns särskilda bestämmelser om sinnessjukas straffrättsliga ställning.
Men med den nuvarande brottsbalkens tillkomst på 1960-talet försvann detta. Alla som fyllt 15, friska som sjuka, skulle kunna ställas inför rätta. Alla skulle ta ansvar.
Inte mindre än tre statliga utredningar har sedan slutet på 1900-talet tittat på den här frågan. Det senaste tillskottet är den så kallade psykiatrilagsutredningen från 2012.
I samtliga dessa utredningar har experter påpekat det orimliga med nuvarande ordning. Men lagstiftaren har låtsats som att det regnar.
Det finns inga väljarröster att vinna på en reform av detta slag och redan tanken på anklagelser om daltande med brottslingar kan få en politiker att vakna kallsvettig och panikslagen mitt i natten.
Naturligtvis blir allvarligt psykiskt störda personer som begår brott inlåsta även i andra länder. Men det sker utan att ansvar först utkrävs. Det sker utan att domstolar som är dåligt anpassade för bedömningar av psykiskt sjuka har ansvaret.
Om Sverige varit ett rimligare land inom det här området hade 56-åringen sannolikt fått den vård han behöver i stället för att dömas till ett fängelsestraff som förr eller senare är avtjänat.
En ordning som hade haft den inte oväsentliga fördelen att det gått att hålla honom inlåst till dess att han bedömdes vara ofarlig.
