Jag ångrar inte nån av mina aborter
Jag ångrar inte nån av mina aborter. Jag tänker aldrig på dem och framför allt inte som barn som aldrig blev.
Så nej, Robert F Kennedy Jr, varje abort är inte ”en tragedi”. Oönskade barn och ofrivilliga föräldraskap har däremot skapat livslånga trauman och problem genom årtusenden.
Ingen har med mina aborter att göra men jag nämner dem ändå, eftersom det är enda sättet att få folk att stanna upp. I just den frågan måste tydligen det politiska vara privat. Kvinnan måste vittna om sitt eget liv, sitt slarv, sorgen och skuldkänslorna, sin tacksamhet över att staten och samhället har överseende.
Tacksam är jag, men sorg – nej. Skuld, icke. Däremot känner jag nåt slags skam inför andra, eftersom varje kvinna som genomgått en abort behäftas med fantasier om vem hon är; nån som tappat kontrollen, en sån som inte sköter sig.
Ingen känner mig.
Statistiskt sett gör varannan svenska abort en gång i livet. Sverige fick västvärldens friaste abortlagstiftning 1975, men nu är frågan uppe igen. Med anledning av aborträttens backlash i USA har en enig grundlagskommitté föreslagit att aborträtten ska skrivas in i grundlagen. Alla partier står bakom det, men KD och SD är splittrade. Aborträtten hotar nämligen den mest grundläggande av alla rättigheter: rätten till liv.
Jag har inget emot oenigheten, jag vill bara att den ska erkännas och komma upp till ytan, men framför allt KD låtsas som om motsättningarna inte finns. Att erkänna att man är emot abort är nästan lika svårt som att berätta att man har genomgått en. Så fort frågan kommer upp på bordet vankas det barkbröd och bannbullar. Så befriande därför, att läsa den frasfärska antologin ”Abort”, där Malin Clausson och Sandra Pandevski har samlat 50 berättelser från kvinnor i alla åldrar. Alla har haft sina individuella skäl och alla har sina tankar och känslor kring beslut som antingen varit väldigt lätta, lite knepiga eller fruktansvärt svåra.
Det unika med den här boken, är att även män får ta plats. Deras barnlängtan som vi sällan pratar om, deras respekt men också vanmakt inför kvinnans rätt till sin egen kropp.
Läsningen fick mig att hasta vidare till min kollega här på Aftonbladet, Emelie Svensson, som har skrivit en alldeles utmärkt bok om Sherri Chessen, en amerikansk programledare tillika mamma till fyra, som 1962 åkte till Sverige för att abortera ett sjukt foster. Hon möttes av en hatstorm på hemmaplan, som gjorde juristen Ruth Bader Ginsburg till politiker.
I USA är allt under omförhandling men man saknar politisk fantasi om man tror att det som händer där måste stanna där. Före 1975 hände det att svenska kvinnor reste till Polen för att göra abort. I dag måste polska kvinnor ta sig hit.
Menar man att Sverige inte behöver grundlagsskydda aborträtten, menar man att USA inte heller behöver göra det. Eller som författarna till ”Abort” konstaterar: ”Ingen lag är tryggare än sitt lands sittande styre.”