När extremismen är en annan tonas allvaret ner
Gårdagens avslöjande om att en nära anhörig till en minister har kopplingar till våldsamma vit makt-miljöer bäddade för diskussioner om säkerhetsrisker. Hos Expo, som stod för granskningen, sa säkerhetsskyddsexperten Kim Hakkarainen, som har sin bakgrund inom Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, att det hela är allvarligt.
Förutom att det är ett hot mot rikets säkerhet är det också fruktansvärt för ministern och hens familj. Att en nära anhörig rör sig i extremistiska kretsar, uppmanar till våld och rekryterar unga till vit makt-rörelser torde vara förödande för vem som helst. I fallet med ministern vet vi inte vad hen visste, men alldeles oavsett: vilken enorm sorg, oro och ilska hen måste känna.
Som medmänniska kan jag känna medlidande. Som mamma till två pojkar kan jag ibland fastna i hemska dagdrömmar där de som unga män utsätter sig själva och andra för fara, är elaka och våldsamma. Om det, Gud förbjude, skulle hända så önskar jag mig samma medlidande av andra. En hand, en blick som säger: barn kan hamna snett, du har gjort ditt bästa. Självrannsakan och självkritiken hade jag drunknat i ändå.
Samma hand och blick vill jag ge alla de mammor, pappor, syskon, far- och morföräldrar i förorterna. De som river upp himmel och jord för att deras nära och kära inte ska hamna i klorna på gängen, men som gång på gång får höra Tidöministrar prata om bristande föräldraansvar. De lever i ett land som kan visa hänsyn och förståelse för att närståendes ageranden inte ska färga familjens, så länge familjen är vit eller rik. Det är våra barn och andras ungar, it’s okay when we do it-mentaliteten.
De senaste åren har flera Tidötoppar gång på gång påtalat vikten av uppfostran, sunda värderingar och gränssättning i familjer för att komma till rätta med den grova brottsligheten. I jakten på gängkriminella ska icke brottsmisstänkta familjemedlemmar avlyssnas, men när en nära anhörig till en minister uppmanar till våld och rör sig i kretsar som både polisen och Säpo varnat för kommer inget fördömande.
I stället säger en person nära regeringen att den anhörige i fråga “inte är misstänkt för något brott såvitt jag vet, men har rört sig i fel cirklar. Däremot är uppgifterna om personens aktiva roll kraftigt överdrivna”. Lek med tanken att det hade avslöjats att en minister i en rödgrön regering haft en nära anhörig som var våldsbejakande islamist, eller gängkriminell. Det hade setts som fullständigt oacceptabelt och svårförenligt med en ministerpost. Nu, när extremismen är en annan, ska allvaret tonas ner, trots att vi drabbats av otaliga terrorattacker och våldsdåd kopplade till högerextremism.
Unga människor kan röra sig i fel cirklar, de kan hamna snett. Omgivningen har ett ansvar, och de flesta tar det ansvaret. Men det skorrar oerhört falskt att skrika sig hes om förortsfamiljers ansvar för sina anhöriga i ena stunden, för att i andra stunden säga att det inte är så himla farligt att en ministers anhörig tränar kampsport för att “ta tillbaka Europa”.
Falskheten och den beska eftersmaken blir än värre när man tänker på att ministern vars nära anhörig detta gäller sitter i en regering med uppdrag att förverkliga Sverigedemokraternas migrationspolitik. Sverigedemokraterna, som förra veckan motvilligt släppte en vitbok, som kunde visa på tydliga samband mellan partiet, nazister och vit makt-miljöer.