Tack för underhållningen, Gynning – men det riktiga problemet är ett annat
Sverige tycks helt ha tappat stinget.
Runt första advent brukar det blossa upp stora gräl om hur ett luciatåg ska bete sig och vem som ska få bära kronan. Kan lucia vara svart, kille, en hen?
Får inget vara som det alltid har varit?!! Vad är ni så rädda för??!
Men i år är det tyst.
Trist, tycker jag. Luciadagen är en säregen högtid och borde inte få förvandlas till en axelryckning.
Tack därför till Carolina Gynning med man, som försöker skaka liv i ett allt uppgivnare Sverige.
De är komiskt rasande på att folk kritiserat dem för sitt tilltag att filma dotterns luciatåg och lägga ut alltihop på sociala medier.
Jag fattar att paret Gynning har behov av att visa att de minsann finns, men jag begriper inte varför alla ungar i luciatåget måste blir deras content.
Men lika liten förståelse har jag för Kalkbrottets förskola i Malmö, som bestämt att föräldrarna inte ens får komma på luciafirandet. Enligt rektorn kan barn må dåligt av tvånget att prestera. Därför ska de öva i veckor, för ingen publik alls. Rektorn hänvisar till FN:s Barnkonvention, och förlöjligar därmed ett av världssamfundets viktigaste dokument.
Det är en illa tänkt hänsyn, eftersom pedagogerna missar ett ypperligt tillfälle att öva barn i att uppträda. I grupp dessutom, man är en av många.
Förskolepersonalen borde i stället rusta barnen inför det som väntar.
”Sveriges skolparti” går till exempel till val på en skampedagogik som tarvar enastående scenprestationer: den som inte sköter sig ska tvingas servera lunch och städa korridorerna. Det kräver ett psyke starkare än historiens samlade luciatåg.
Jag raljerar inte. Den normkreativa idén att ett luciafirande kan vara lite hur som helst lurar barn att tro att livet och landet är nåt annat än det är.
I dag får alla som vill ha en luciakrona. Skönt kan man tycka, att inte kora nån särskild, men avigsidan är att det uppväxande släktet inbillas tro att samhället är jämlikt och fullt av möjligheter.
Ingen behöver heller längre vara stjärngosse. Tomtenissar, pepparkaksgubbar, möss och annat larv går bra, medan rensningen av stjärngossarna får pågå i det tysta.
Om femton år blir de här barnen varse att luciakronan är få förunnad och ofta ärv. De flesta lever sina liv som tärnor. Eller känner att de går runt med en strut på huvudet.
Då får man hoppas att nån klok förskolepedagog en gång viskade i deras späda öron, att ett luciatåg klarar sig bra utan en lucia, men en lucia gör inget tåg.
Först då kan vi göra revolution på riktigt.