Landerholmhärvan börjar likna en spionroman
Henrik Landerholm fortsätter att vara en huvudvärk för Ulf Kristersson.
Landerholm åtalas och frågorna kring hur regeringskansliet hanterat hela ärendet kvarstår.
Kristersson underminerar långsamt sitt eget partiledarskap.
Ibland slår verkligheten dikten. Vem skulle hittat på följande händelseutveckling: en statsminister instiftar en helt ny roll i regeringen, rollen som nationell säkerhetsrådgivare. Utan att ha utlyst tjänsten sätter statsministern sin barndomsvän på posten. Barndomsvännen har lång erfarenhet av säkerhetspolitik och diplomati men visar sig vara en slarver. Han glömmer sin telefon på en utländsk ambassad mitt under avgörande förhandlingar om Nato-medlemskap. Han tappar bort sitt passerkort. Han glömmer sin anteckningsbok på Sveriges radio efter en intervju och får den skickad till sig i taxi. Han har en flickvän i Berlin, dit han veckopendlar och ibland råkar han låta skattebetalarna stå för notan.
Han lämnar kvar hemligstämplade dokument i ett olåst skåp på en kursgård. Dokument som sen hittas av en städare med kopplingar till ryska islamistiska extremister. Incidenten rapporteras efter några dagar till regeringskansliet, som först inte agerar. Det tar lång tid innan det ens rapporteras in och inget av det polisanmäls. Dagens Nyheter kan också berätta att regeringskansliets utredning av händelsen dröjde, samt att den innehöll felaktiga uppgifter.
Beslutet att inte polisanmäla de borttappade hemliga handlingarna ser i ljuset av åtalet, omdömeslöst ut.
Bristande omdöme är det sista en politiker erkänner. På journalisternas frågor om det var rätt att rekrytera Landerholm svarade statsministern undflyende att det var rätt då, och nu får domstolen avgöra lämpligheten. Det helt uppenbara svaret borde varit nej, det blev inte bra.
För hög arbetsbelastning och slarv – så kan man sammanfatta den förre säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholms egen beskrivning av vad som hände när han lämnade hemligstämplade dokument i ett olåst skåp på en kursgård. En förklaring man sällan hör i politiken, eftersom hög arbetsbelastning är något som kommer med jobbet.
Om Ulf Kristersson trodde att det var över när Landerholm till slut avgick i januari hade han fel. När Landerholm nu åtalas faller rekryteringen av honom till den känsliga posten som säkerhetsrådgivare, och regeringskansliets hantering av hans bristande kompetens att inneha den posten, tungt på Kristersson. Så blir det när man anställer sina kompisar.
Den här härvan kanske inte påverkar Ulf Kristersson nu, eller hans position som statsminister, utan i längden är det posten som Moderaternas partiledare som ligger i vågskålen. Ulf Kristersson må vara statsminister just nu, men hans meriter som partiledare är annars skrala. Han har backat i två val, under hans ledning har Moderaternas gått från att vara Sveriges andra största parti till tredjeplatsen och han har inte plockat upp partiet ur den källaren än. Någonstans sitter hans kritiker i partiet och har skrivit ner allt detta på sin lista. Lägg till dåligt omdöme och nepotism. Det är en bra grund för en utmanare att stå på.
