Lägg ner nationelle säkerhetsrådgivaren
Henrik Landerholm, den brottsmisstänkta symbolen för ett ämbete det vilar en förbannelse över, hade bytt kostym.
Det var den tredje och sista förhandlingsdagen i Attunda tingsrätt och den före detta nationelle säkerhetsrådgivaren log och mumlade att det ännu inte finns mycket att säga då han öppnade dörren till sal 1 och klev in.
Dagens första vittne, kallad FM101, någon slags expert inom Försvarsmakten vars identitet inte får bli röjd, fördes in en annan väg och slapp tv-kameror och mikrofoner.
Vad detta vittne berättade vet vi inte, förhöret skedde bakom stängda dörrar, men vi vet så mycket som att såväl Försvaret som Säpo i utlåtanden dragit slutsatsen att handlingarna som glömdes kvar på en kursgård hade kunnat skada Sverige om de hamnat i fel händer.
Inte bra för Landerholm, som hävdar att han är oskyldig och som har byggt sitt försvar på att det inte var någonting speciellt med de där dokumenten.
Och medan tiden gick i ett glåmigt väntrum där reportrarna fördriver tiden i väntan på att förhandlingen ska bli offentlig igen fanns det tid att fundera på hur bra den här cirkusen är för statsminister Kristersson.
Det var ju han som i sin regeringsförklaring i oktober 2022 tillkännagav att ett nationellt säkerhetsråd under ledning av en säkerhetsrådgivare skulle inrättas.
Alla slags säkerhetsfrågor och hot inom landet och utifrån skulle samordnas inom detta kansli.
Säpo muttrade, Försvarsmakten muttrade, det muttrades på flera departement, kompetensen som statsministern efterlyste fanns ju redan.
Henrik Landerholm, med sin bakgrund som riksdagsledamot, diplomat och officer och inte minst sin vänskap med Kristersson sedan barndomen, ansågs hursomhelst vara som klippt och skuren för uppdraget.
Men han avgick inom några månader och i rätten har han berättat om hur hoplöst spretigt uppdraget var: Natoprocessen, Turkiet som bråkade, koranbränningar, kriget i Ukraina, allt var en röra.
Efterträdaren, Tobias Thyberg, satt inte ens ett dygn innan en dickpic som skickats till regeringskansliet fick honom att avgå.
Nya, mörka rubriker. Och det blev inte bättre av att avgången kopplades ihop med en brottsutredning mot en diplomat som greps och några dagar sedan släpptes och ett dygn senare hittades död.
Att den tredje nationelle säkerhetsrådgivaren, Niclas Kvarnström, utsedd för någon månad sedan, ännu inte ställt till det för sig själv och för statsministern är närmast att betrakta som en sensation.
Och vare sig Landerholm fälls eller frias i tingsrätten är en runda i hovrätten trolig och först efter att det finns en lagakraftvunnen dom kommer Konstitutionsutskottet att granska den politiska dimensionen i den här soppan.
Det sker sannolikt först efter årsskiftet, då vi befinner oss i ett vallår.
Om framtiden vet vi inte mycket. Vi vet att vi ska betala skatt. Vi vet att vi alla ska dö förr eller senare.
Vi vet också att oppositionen kommer att jaga Kristersson om den nationelle säkerhetsrådgivarens alla turer in i kaklet.
Förmiddagen kom och gick i olika salar i Attunda. Penningtvättbrott, försök till mord, tvister om vårdnad och pengar, en före detta fotbollsstjärna inför rätta för ringa narkotikabrott.
I sal 1 yrkade åklagarna på fällande dom, de påstod att Landerholm medvetet tog en risk, att han varit grovt oaktsam.
Försvarsadvokat Johan Eriksson pläderade för att hans klient är oskyldig och att han ska frias.
Om några veckor kommer domen. I teorin kan Landerholm dömas till ett års fängelse, men i händelse av fällande dom lär detta stanna vid böter och villkorligt.
Men hur det går i brottmålet är inte den enda dimensionen i denna berättelse.
Allt detta missnöje inom olika delar av svenskt underrättelse- och säkerhetsverksamhet, nationella samordnare som har kommit och gått, hopplösheten i ett uppdrag som spretar åt olika håll...
Förhoppningsvis inser Ulf Kristersson för eller senare att han ska kasta sitt prestigeprojekt i papperskorgen.
