Kulturkanon är snart bortglömd
Fröken Julie, flygplanet Viggen och Pippi Långstrump.
Kulturkanon är, om inte annat, en brokig samling verk som piggar upp.
Äntligen stod Lars Trägårdh i predikstolen.
Efter en evighetsdebatt som inte har saknat egendomliga övertoner om demokratins snara hädanfärd, skulle kulturkanon till slut presenteras av historikern och huvudutredaren.
Kulturpolitik tilldrar sig normalt ett högst begränsat intresse, men när tidningar, radio och tv för en gångs skull släpat sig till en presskonferens om litteratur och konst var lokalen som valts så liten att en hel del reportrar inte fick plats.
Här finns det utrymme för missnöjda journalister att muttra att någon borde få sparken, men det skulle naturligtvis visa sig att det fanns en god och symbolisk anledning till vald plats.
Gustavianum är nämligen inte bara Uppsala universitets äldsta bevarade byggnad, här bedrevs undervisning redan 1595, utan återfinns även på den lista över 100 verk som återfinns i kanon.
Kulturminister Parisa Liljestrand hälsade alla välkomna och ägnade sedan en halv evighet till att rekapitulera de flummiga formuleringarna vi redan känner till från direktiven till kommittén som skulle sätta ihop listan.
Det var ”ett levande och användbart verktyg hit” och ”bildning, gemenskap och inkludering” dit.
Den andra hälften av evigheten använde sedan Trägårdh till att fördjupa sig i dessa direktiv som ingen rimlig människa längre är intresserade av.
Kom till saken någon gång.
Och apropå symbolik, när det äntligen var dags för en av experterna att berätta vad de kommit fram till var det en ekonom som fick ordet.
Nationalekonomen Daniel Waldenström slog nytt världsrekord i usel presentation genom att visa upp en overheadbild där namnen på samtliga hundra verk under en kort stund visades upp.
Som tur var hann Aftonbladets reporter på plats, Fredrik Björkman, ta en bild på bilden som skickades till redaktionen.
Vad finns då att säga om denna lista?
Verken är minst 50 år gamla och återfinns inom allt från litteratur och film till religion och uppfinningar.
Från slitstarka klassiker som Carl Johan Loves Almqvists ”Det går an” och Karin Boyes ”Kallocain” till 1766 års Tryckfrihetsförordning och Heliga Birgittas uppenbarelser.
Jag antar att Ikea i Älmhult och Allemansrätten får representera folkligheten.
Hursomhelst. Det går inte komma ifrån att det här är ett projekt med undertoner det går att ha synpunkter på.
I SVT:s 30 minuter härförleden satt exempelvis Trägårdh och pratade om ett ”nationalistiskt uppfostringsprojekt”, som vore han spinndoktor i någon av historiens mindre trevliga regimer.
Denna kanon ingår i Tidöavtalet med Sverigedemokraterna som pådrivande. Det här är Åkessons politik, hur mycket Liljestrand än förnekar den saken.
Men jag fick leta i denna samling verk för att hitta någonting som håller det partiet på gott humör. Mycket är förutsägbart: Strindberg, Ingmar Bergman, Bellman.
Kanske Per Albin Hanssons folkhemstal?
I sin självbiografi Satis polito har ju Jimmie Åkesson ett bisarrt förord skrivet av en fiktiv Per Albin.
Nåväl. Listan är levande i den bemärkelsen att verk ska kunna komma och gå. Och klokt är förslaget att en stiftelse ska bildas, för att förvalta kanonen bortom klåfingriga politikers synpunkter.
Någonting säger mig dock att kulturminister Liljestrand är optimistisk i överkant då hon tror att kanon kommer att minska polariseringen i samhället.
Statlig uppfostran är inte bara mindre angenämt som princip, utan även ett mindre effektivt verktyg.
Sannolikt skulle politiska satsningar på skola och folkbildning åstadkomma mer för nationell gemenskap än detta.
Med det sagt, demokratin står inte och faller med det här projektet. Andra länder har skaffat sig liknande listor utan att förvandlas till totalitära stater.
Men när uppståndelsen har lagt sig tror jag att Sveriges kulturkanon faller i glömska.
