Det doftar för lite av öl, cigg och svett
Ett par ord till om den svenska kulturkanonen.
Du som är trött på gnället kan ju i stället läsa ”Eufori” av Gunnar Ekelöf och känna hur Sveriges värdegrund läker ihop från Tensta till Tännforsen.
Eller också kan du göra nåt helt annat.
Så som att skala en potatis till rotmoset. Kanske värma upp pajen med Västerbottenost, som blev kvar från kräftskivan i helgen.
Plocka ur diskmaskinen med Berså-tallrikarna signerade Stig Lindberg, som ni ärvt av svärföräldrarna. En formgivare på kooperationens Gustafsberg, som var besjälad av att vanligt folk skulle ha råd med vackra, lekfulla och funktionella vardagsprylar.
Möjligen är det nu du ska ställa in balkongmöblerna i förrådet i funkishuset du bor i, och snubbla över den där lådan med Ivar Lo Johansson och Moa Martinson som du fått av farmor. ”Du måste läsa det här, det handlar om mig”, brukade hon säga.
Eller också förbereder du dig inför kvällens korpfotboll. Eller den där buggkursen. Eller studiecirkeln i Mellanösternkonflikten på ABF.
Du kan göra en massa saker som de flesta nog skulle säga tillhör vårt kulturarv, men som inte har kvalat in på statens häpnadsväckande antifolkliga lista.
Där finns inte mycket identifikation för den del av befolkningen som aldrig går in med skorna hos andra, för vem ska städa efter dig?
Där finns varken logdans, Sven-Ingvars eller ABBA.
Inget sensuellt eller fräckt. Absolut ingen humor.
Hasseåtages ”En spik i foten”, där två byggjobbare sitter och gafflar, passar inte in den nya bilden av Sverige.
Den får absolut inte lukta öl, cigg, svett och underliv. ”Vi ses i igen kamrater”, ”Hem till byn”, ”den svenska synden” och Cornelis Vreeswijk. Nej, nej.
Per Albins ”folkhemstal” från 1928, men inte den konkreta fördelningspolitiken och Olof Palmes ”Vi ses igen, kamrater”.
Den världsunika proggrörelsen. Är du sjuk i huvet?! Det är ju det vi äntligen ska komma bort från.
In med Viggen och ut med ”Skända flaggan”!
Högst jublar SD. Synd bara att två blattar skulle förstöra Jessica Stegruds högtidsdag.
Det är det nationalkonservativa godset SD applåderar. Kristendomen har förärats en massa poster, trots att Sveriges moderna historia i mycket har varit en kamp mot kyrkan.
Heidenstam får vila i frid, men Carl Grimbergs ”Svenska folkets underbara öden” (1913–1939) har oväntat stigit upp från de döda.
Han som romantiserade kring stormaktstiden och påstod att Sveriges historia är dess konungars. Att det finns ett unikt band mellan svenska folket och överheten; klasskamp och socialism är inte barn av Moder Svea.
På sin tid var Grimberg ett skämt, även i det då mörkblå historieskrået, men i det hjärntvättade Nato-Sverige har han tydligen framtiden för sig.
Det här är en kanon för nationalister och den redan kulturintresserade medelklass, som fått nya tips.
Ett sista ord till er som menar att listan ska tigas ihjäl. Ni kan fortsätta sitta i er skyddade verkstad medan den riktiga striden om Sverige pågår nån annanstans.