Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Anneli, Annika

Höger och vänster hånar och fnittrar när Ukraina slåss för livet

President Zelenskyj, Donald Trump och JD Vance  i Vita huset.

Höger och vänster förenas i hån och fnitter och skadeglädje när USA utövar gangsterns utpressning mot Ukraina.

Stormakterna förenar sig mot den som vågar hävda sin självständighet. Du är livsfarlig! ropar de. Du leker med tredje världskriget! ropar Trump. Du är ett hinder för freden! ropar Putin som bombar sjukhus och bostadshus, som kidnappar barn och ger medalj till soldater som torterar och mördar.

Jag har alltid betraktat teorin om extremerna vilka går samman som ett skämt. Nu ser vi det hända.


Kommunistromantikern Kajsa Ekis Ekman tutar skadeglatt på Instagram efter Donald Trumps och JD Vances överfall på president Zelenskyj i Vita huset:

”Det var ju första gången någon sa åt honom på skarpen. Ni har ätit ur hans hand i tre år, gett honom alla VÅRA pengar, med vilket resultat?”

Högerskribenten Johan Hakelius gör sig som vanligt lustig. Presidenten vars land förtvivlat kämpar för sin rätt att existera besöker Vita huset, förnedras, blir utskälld, anklagas för att riskera freden i hela världen, berövas livsnödvändig hjälp, och Hakelius skriver i ett nyhetsbrev:

”President Trump var kanske en aning småskuren, men hade trots allt en poäng, när han hånade Ukrainas president Volodomir Zelenskyjs klädval…”

Hi hi hi!


I mitt flöde på nätet ser jag gamla kommunister heja på det imperialistiska Ryssland. De skulle bli lyckliga om de nämndes vid namn, det skulle ge dem en känsla av betydelse, dessa personer som använder Putins medier som sanningsvittnen.

Den anständigare vänstern är ständigt bekymrad över det stackars ukrainska folket som försvarar sig.

Krigshetsare! ropar de och menar inte Putin som i tre års tid har hotat världen med atombomber.

De menar det liberala Europa, EU, som säger att vi måste hjälpa Ukraina och bygga upp våra krigsmakter så att vi kan försvara oss.

Nationalekonomen Johan Lönnroth, tidigare vice ordförande i Vänsterpartiet, klagar på Facebook över ”krigshetsen” som når ”nya höjder”:

”Tror dom så kallade krigsexperterna på vad dom säger? Eller handlar det bara om att pressa fram en mångdubblad försvarsbudget?”


Så förvandlas Europas kris till ett spel, en konspiration, något som egentligen inte rör oss.

Och detta från en vänster vars självbild är – solidaritet!

Kanske är det bara skräck för att se verkligheten sådan den är. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman efterlyser mer bildning i Dagens Nyheter. Vi håller alla med. Så tillägger han:

”Den enda kunskap som numera prioriteras är kunskapen om hur man oskadliggör andra människor i krig. Försvarskostnaderna rusar i höjden, till synes ohejdbara. Allt annat (förutom nya fängelser) får stå tillbaka.”

Det är en feg formulering, ett ställningstagande utan att ta ställning. En signal till den egna gruppen att man minsann är vänster, och vänster är att vara emot upprustning.

Och den allestädes närvarande Greider frågar i radion varför Sverige rustar upp, ty Ryssland anfaller ju inte oss? Han undrar varför vi inte talar om diplomati.

Ja, varför? Varför frågar vi inte Putin om han kan sluta bomba sjukhusen, tortera civila och kidnappa barnen? Någon borde ringa honom!

Så ansluter sig vänsterns världsbild till Donald Trumps och Putins: gör inte motstånd! ni förlänger bara ert lidande!


Trumps vicepresident Vance läxar upp Europas ledare och säger att hotet inte kommer från Ryssland, hotet kommer inifrån Europas länder som påstås vara otillräckliga demokratier när de inte ger it-jättarna full frihet att sprida hat och desinformation.

Och Jimmie Åkesson, mannen som inte kunde välja mellan Putin och Biden, tycker att Vances tal är ”otroligt befriande”.

Vi är tillbaka i 1900-talet. Imperiernas tid. Den som gör motstånd är ett hot mot världsfreden, en krigshetsare. Extremernas tid. Demokratin är inte längre självklar som ideal.

Tack och lov börjar konservativa, liberaler, socialdemokrater och gröna inse att de måste bygga allianser för Europas framtid.

Vi ger oss inte. Vi börjar om, som författaren Lars Gustafsson skrev för länge sedan, på det vedervärdiga 1900-talet.


Följ ämnen i artikeln