Vi kanske aldrig får veta Rickard Anderssons motiv
Ett motiv finns alltid.
Men det kan bli så att vi aldrig får veta varför Rickard Andersson bytte om till militärkläder och sköt sig in i kriminalhistorien.
Rickard Andersson tycks ha skjutit sina offer slumpmässigt.
Det tror polisen efter att ha analyserat hur mördaren rört sig inne på campus Risbergska, var i lokalerna offren hittades, hur de blev skjutna.
Vilka slutsatser kan vi dra av det?
Möjligen talar det emot att Andersson hade rasistiska motiv, han sköt de som dök upp i hans synfält, invandrare, svenskfödda, kvinnor och män, unga och gamla.
En annan omständighet som tyder på att ideologisk drivkraft saknas är att mördaren inte har lämnat något manifest eller annan förklaring bakom sig.
De politiskt motiverade skolskjutarna brukar annars göra det, våldet är det bottenlöst hänsynslösa sättet att få en plattform till att sprida vad mördaren anser är fel på samhället.
Men - och detta men är inte oviktigt – det finns inget motsatsförhållande mellan å ena sidan slumpmässigt utvalda offer och å andra sidan ett rasistiskt motiv.
Andersson sökte sig till en miljö där de flesta är invandrare och det är ett faktum att nästan alla de mördade är födda i andra länder än i Sverige.
Det går dock också att tänka sig att skytten begav sig till en skola där han själv varit inskriven därför att det är lokaler han kan sedan tidigare, där han inte behöver mötas av överraskningar som ställer till problem.
Vi vet så mycket, vi vet så lite.
Ett motiv är för övrigt inte av avgörande betydelse då en åklagare går till domstol med brottslighet.
Givetvis underlättar det att kunna lägga fram en förklaring, men det är inte nödvändigt.
Med hatbrott är det en annan sak. För att sådan kriminalitet ska kunna ledas i bevis måste åklagaren dessutom kunna övertyga rätten om vad som har rört sig i gärningspersonens huvud, vilket kan vara svårt.
Om brottslingen är död blir det ännu besvärligare.
Medan polisen tålmodigt lägger sitt pussel och långsamt rör sig framåt pågår en debatt i det offentliga samtalet och i sociala medier och i nätets undervegetation, en debatt som försiktigt uttryckt går att beskriva som hopplös.
Sju av de tio mördade var kvinnor, men spekulationerna i att Andersson drevs av misogyni är få.
Några av offren jobbade inom Socialförvaltningen. Är det där vi har svaret?
Det påstås att Örebro var högerextrem terrorism. Det påstås att Örebro var en ensam galnings verk och att politik inte har någonting med saken att göra. Att vänta och se är inte den rastlösa samtidens mest framträdande drag.
Jag känner igen den här debatten. Det lät likadant efter att en asylsökande man mördade två svenskar på IKEA i Västerås 2015.
Tio år sedan, jag skrev en kolumn där jag argumenterade för att brottet inte skulle definieras som terrorism.
Efter det följde ett par veckor av mindre artigt formulerade mejl från i huvudsak upprörda sverigedemokrater som hade gärningsmannens motiv klart för sig.
Nu, dagarna efter Örebro, är det människor till vänster och i mitten som mejlar och kräver att det ska slås fast att blodbadet ska förstås som politisk extremism.
För all del går det att iaktta betydande iver även längst ute i ytterhögerns träsk: Rickard Andersson glorifieras, han är en hjälte och en martyr.
Vad som är terrorism och inte är en juridisk fråga, men begreppet har laddats med politik och känslor och hur den värsta masskjutningen i Sverige någonsin ska beskrivas har för många blivit mer en fråga om den egna ideologiska hemvisten än om trista paragrafer.
Förhoppningsvis klarnar bilden. De anhöriga, de som har fått sina liv trasade sönder, Örebro, Sverige, en hel nation har rätt att få svar.
Men ännu i dag vet polisen i USA inte vad som drev två unga män att skjuta ihjäl 13 personer 1999 i Columbine, den mest kända skolskjutningen.
Ett motiv, mer eller mindre begripligt för omvärlden, finns alltid. Men det kan vara ett motiv som stannar kvar i mördarens huvud, som aldrig når ut.
Det kan dessvärre bli så även i Örebro.
