Jag tänker på ”Shaolin heroes” 60 procent av min vakna tid
Vissa tv-program dissas slentrianmässigt och alldeles särskilt om Jan Emanuel är med.
Som Shaolin heroes på SVT. Sju män som åker till ett tempel i Sydkorea för att utmana sig fysiskt och psykiskt – ett sånt program måste hånas.
Det tänkte jag också: Jag ger den här skiten 10 minuter, så jag vet vad det är för nåt. Jag blev fast.
Kanske 60 procent av min vakna tid tänker jag på Shaolin heroes, som inte handlar särskilt mycket om Jan Emanuel och de andra sex snubbarna, utan om allmängiltiga existentiella frågor:
Vilka krav ställer man på sig själv och sin omgivning? Är det värt att arbeta så mycket? Hur gör man för att inte tävla mot andra? Vad betyder ett ord som ”kontroll”? Hur vilar man i det man har? Hur kan man se på sig själv med en förlåtande blick?
Jag tror inte att fysisk smärta är en metod för mig, men jag ser hur de sju männen kämpar på och inser att de klarar betydligt mer än de tror. Och att utmattningen sätter igång nåt i huvudet.
Det fina med Shaolin heroes är att det inte bjuder på några svulstiga personporträtt. Männen är nedtonade, men det de säger dröjer sig kvar. Som när Johan Mjällby berättar om hur han tappade tålamodet som tränare för sonens fotbollslag eller när Johan Jureskog säger att han älskar att vara pappa men inte kan njuta av samvaron eftersom han har en lista med jobbgrejer som han ”måste” bocka av.
Vi kvinnor ropar ju efter män som kan prata känslor – här är ett sånt program.
Även realitysåpan Mammor på SVT sågades i sömnen av kritikerna.
Jag håller med alla som undrar över SVT:s fixering vid kvinnliga influensers. Det här programmet hade vunnit stort på att slänga in en gravid busschaufför och en biokemist i smeten. På samma sätt hade Shaolin heroes kunnat ha en byggjobbare och en lektor i uppställningen.
När ska SVT fatta att vanliga människor är intressanta – har man inte lärt sig nåt av succén Gift vid första ögonkastet?
Kvinnorna i Mammor lever liv som mycket få kan identifiera sig med, men där finns ändå stunder som nog alla föräldrar kan känna igen sig i:
Vem ska vabba, det vill säga,vems jobb är ”viktigast”? Har man som förälder rätt till egentid och kan man verkligen använda den till att göra ”en Persbrandt”? Filippas ensamhet när hon budar på en lägenhet för ett varannan-vecka-liv med sin son.
Shaolin heroes och Mammor handlar om pressen att vara människa, men också hur vi förhåller oss till auktoriteter. En koreansk mästare, en arbetsgivare, en partner, föräldranormerna och så vidare.
Ska man foga sig, smita, sätta sig själv främst, söka jämlikt samarbete?
Det här är inte sevärt för att SVT har kontrakterat kända människor och influensers – det är bra trots det.
Så skit i kultureliten, ge de utskällda en chans.
