DO:s handlingsförlamning stinker
Är Diskrimineringsombudsmannen Sveriges mest impotenta myndighet?
Efter att ha tröskat ärendena om människor med mörk hudfärg som nekas inträde på krogen måste frågan ställas.
Aftonbladet 200 sekunder har granskat åtta klubbar i Stockholm, tre vita killar släpptes in, tre svarta nekades.
Oacceptabelt, men dessbättre finns det en statlig förvaltningsmyndighet som ”arbetar mot diskriminering och för allas lika rättigheter och möjligheter oavsett diskrimineringsgrund”.
De senaste fem åren har denna myndighet, DO, fått in 88 anmälningar från människor som anser att de blivit illa behandlade på krogen eller blivit nekade insläpp på grunder med etniska förtecken.
83 av dessa ärenden avskrevs direkt, medan fem utreddes innan de lades till handlingarna utan åtgärd.
De här siffrorna ser värre ut än vad de egentligen är.
En del av dessa klagomål är nämligen av en natur som för till och med den mest tålmodige byråkrat att sucka högt och drömma sig till en parallell dimension.
Någon har anmält att krögaren bad ett barn att stäng av ljudet på sin ipad, en annan påstod att krogens namn var kränkande för spanska kvinnor, åter en försökte sig på en konspiratorisk anklagelse om att han inte blev serverad därför att hans Malmö FF-halsduk har samma färger som Israels färger.
Med det sagt ser besvärande många av fallen ut att rör sig om olaga diskriminering.
Den svarte mannen som anses vara för berusad trots att han inte har druckit mer än de vita personerna i sällskapet.
De mörkhyade killarna som fick nobben i dörren för att de inte bar kavaj, samtidigt som folk i jackor vinkades in.
Kvinnan i hijab som blev utskälld inför sina barn för att hon bad om några servetter.
En anmälan innebär givetvis inte nödvändigtvis att diskriminering verkligen har skett, en lagöverträdelse kan dessutom vara svår att bevisa, men mängden nedlagda ärenden är bestickande.
Lagen innehåller ett antal paragrafer och bestämmelser som vi alla, inklusive krögare, har att följa.
Redan av Diskrimineringslagens första kapitel framgår att det är olagligt att missgynna någon på grund av exempelvis etnicitet.
Och av en paragraf i Brottsbalkens 16:e kapitel framgår att näringsidkare kan dömas till böter eller upp till ett års fängelse för olaga diskriminering.
Det lagstöd som behövs för att agera saknas med andra ord inte, vilket inte hindrar att det inte finns ett enda fall de senaste fem åren som har lett till någonting över huvud taget.
Men när Aftonbladet 200 sekunder ber DO om en kommentar till den usla statistiken suckas det om hur svårt det är att utreda, anmälningarna är ofta fattiga på detaljer, situationerna det handlar om är snabbt överspelade, det saknas vittnen, argumenten för varför myndigheten inte gör någonting tycks inte vilja ta slut.
Oförmågan att agera blir inte mindre egendomlig sett i ljuset av att den här granskningen egentligen inte innehåller någonting nytt.
Liknande journalistiska insatser gjordes för fem år sedan, för tio år sedan, för 20 år sedan.
Jag säger inte detta för att förringa Aftonbladet 200 sekunders granskning. Tvärtom, den är viktig.
Jag säger det för att det är anmärkningsvärt att en myndighet som har existerat i olika former sedan 1986 har så här pass underutvecklade arbetsmetoder.
När nykterhet och skötsamhet på krogar ska undersökas rycker byråkraterna ut, de gör observationer, ser med egna ögon.
När restaurangernas ekonomi hamnar under lupp begärs kvitton och deklarationer och momsredovisningar in.
Men när människor klagar på att de inte har blivit insläppta på klubben på grund av sin hudfärg blir anmälan i bästa fall läst innan den skrynklas ihop och kastas i papperskorgen.
Det är oacceptabelt.
