Polisen struntade i att dement dam miljon-plundrades
Polisen struntade i ett bedrägeri på 1,4 miljoner mot en dement dam, trots att utpekad bedragare fanns.
Än en gång är JO rasande över den slappa hanteringen av förmögenhetsbrott.
En fördel med att läsa tidningen Dagens Juridik är att den inte sällan publicerar viktiga berättelser.
I dag föll mina ögon på en nyhet om det bedrövliga tillståndet på Nationellt bedrägericentrum.
I oktober 2018 gjorde en man en polisanmälan om grovt bedrägeri sedan han upptäckt att 1,4 miljoner kronor försvunnit från hans gamla dementa mammas bankkonto.
Han bifogade kontotransaktioner, där det praktiskt nog framgick vem det var som hade tagit ut pengarna.
Således ett mycket gynnsamt utredningsläge. Därtill ett angeläget brott att utreda.
Det är mycket fult att stjäla av förvirrade äldre personer och allmänheten förväntar sig på goda grunder att ansträngningar görs för att den skyldige ska lagföras.
Men anmälaren hörde inte ett pip från polisen. Så 2023, fem år senare, gjorde han en ny anmälan.
Den här gången eftersom bedragaren levde livets glada dagar med moderns kontokort i högsta hugg. Ännu en gång fanns tunga bevis i form av kontounderlag.
Fortfarande hände ingenting. Så till slut tröttnade sonen och anmälde eländet till JO.
Utredningen som sedan följde ger vid handen att ärendet har varit registrerat hos 14 olika utredare.
Anmälan nummer två lades ner av en polis med den häpnadsväckande förklaringen att det inte skulle gå att binda den misstänkte till brott.
Ett beslut som åklagare efter överprövning ändrade. Utredningen skulle bedrivas vidare.
Den pågår ännu. Men ingenting görs.
Av lätt insedda skäl är inte JO Per Lennerbrant imponerad:
”Polismyndighetens passivitet står i strid med rättegångsbalkens skyndsamhetskrav och är helt oacceptabel. Myndigheten förtjänar allvarlig kritik för hur de båda förundersökningarna har bedrivits.”
Till saken hör att det inte är första gången som JO slår ner på Polismyndighetens gäspningar åt . Liknande beslut har meddelats i vart fall fyra gånger de senaste åren.
Ta bara bedrägeriet som låg och skvalpade i fyra år efter att en god man polisanmälts för att ha fört över stora belopp till sitt eget konto.
Den gången blev JO så arg att han påpekade att den polisära slappheten kunde strida mot Europakonventionens egendomsskydd.
Beslutet skickades också för kännedom till regeringen, då ”bilden som framträder av Polismyndighetens utredningsverksamhet är mycket bekymmersam och ger intrycket att vissa typer av förmögenhetsbrott i praktiken inte längre utreds av myndigheten.”
Det såg likadant ut i ett beslut från mars i år. Ett bedrägeri och olaga hot med namngiven gärningsman lades ner utan att någonting gjorts efter fyra år med hänvisning till preskription.
Och förra året var det en förskingring som pågått ett drygt år som låg och samlade damm. Fanns det en utpekad bedragare? Ni vet redan svaret.
Så här kan det inte fortsätta. Visst, polisen är ansträngd. Mord och sprängningar slukar resurser. Vi begriper alla att prioriteringar måste göras och att allt inte kan utredas.
En polis vittnar för JO att hon har 1 000 ärenden på sitt bord. En orimlig arbetsbörda.
Icke desto mindre: att plundra försvarslösa människor är för närvarande i princip riskfritt. Inte ens om bedragaren dräller bevis runt sig händer någonting.
Så undergrävs samhällsmoralen.
