Två oskyldiga läkare fick sina liv förstörda
För inte så länge sen var det vanligt att svenska herrklubbar ägnade sig åt att iklädda särskilda maskeradkostymer dyrka Djävulen under sexorgier där de styckade och åt små barn.
Nämligen under 1980-talet och en bit in på 90-talet. Vid samma tid var det likaledes gällande sanning att en fjärdedel av alla svenska flickor och en knapp tredjedel av alla pojkar hade utsatts för incest. Det var alltså en tid av moralpanik som inte oväntat hade sitt ursprung i USA, där vetenskapliga bedragare inom främst psykologin lyckats göra troligt att särskilt landets förskolor låg i händerna på djävulsdyrkande pedofilligor. Ett stort antal amerikanska förskolelärare greps och dömdes till hiskeliga straff, livstid flera gånger om och liknande. Bevisningen bestod av barnvittnen och mer eller mindre självutnämnda incestspecialister som gick ed på att barnen talade sanning. Barnvittnesmålen hade ”framkallats” av specialisterna under särskilda minnesseanser. Teorin som gällde var nämligen att barn som varit med om ofattbara hemskheter trängde bort sina minnen i en sorts mentalt självförsvar och därför behövde specialisthjälp att rekonstruera sina förträngda upplevelser. Efter framgångsrik behandling (övertalning) av barnvittnet var det dags att kalla in polisen. Saken klar.
Liksom under 1600-talets häxprocesser i Sverige blev det gällande dogm att barn inte kunde ljuga om sådana ofattbara hemskheter.
Den amerikanska vågen av moralpanik sköljde in över Europa, också till Sverige. Också här uppstod en krets av specialister på att i förhör med barn konstruera minnen och akademiker som plötsligt satt inne med sensationella kunskaper. Faktauppgifterna om manliga pedofilkannibaler kom till exempel från en professor Eva Lundgren i Uppsala.
I Sverige dömdes ett 40-tal män för incest, chanslösa mot barnets med experthjälp konstruerade minne och samma experts vetenskapliga intyg på att minnet var sant. Bara hälften av dessa orättfärdigt dömda män fick upprättelse och frikännande många år senare när moralpaniken lagt sig.
Det var alltså i den här mentala miljön på 80-talet som den så kallade styckmordsprocessen mot två läkare ägde rum. Idag hade den inte varit möjlig. SVT sänder just nu en förtjänstfull reportageserie i fyra avsnitt om denna groteska rättsskandal. Tv-serien bygger på en bok av vetenskapsjournalisten Per Lindeberg på över 700 sidor som publicerades 1999 (Döden är en man, Fischer & Kompani). Men i tv-versionen har man naturligtvis kunnat tillföra ljud från förhörsband och musik.
Jag kan inte tänka mej annat än att nutidens publik knappt tror sina ögon och öron. Men så var det inte 1999 när boken publicerades. Då ansågs den kontroversiell och många av dem som i medierna och den aggressiva debatten satsat hela sin trovärdighet på de två läkarnas skuld, journalister, ”terapeuter”, psykologer, kulturskribenter och ledarskribenter, käftade ursinnigt emot.
Än värre var det förstås när det begav sig under själva processen vid mitten av 80-talet. Skuldfrågan var avgjord på de flesta kultur- och ledarsidorna, PO Enquist skrev pjäs om skulden, motivet dök upp i romaner, den med dagens ögon uppenbara lögnen var allmän sanning.
Bevisningen för ”styckmord” mot de två läkarna stod och föll med ett barnvittnesmål, från rättshistoriens yngsta vittne, 17 månader. Eftersom barnet inte kunde tala sammanhängande fick mamman träda in som tolk eller författare. Hennes redogörelse för barnets ”vittnesmål” blev typisk för den tiden, kannibalism, sexorgier, maskeradkostymer, målade nakna kroppar, således den vanliga, ursprungligen amerikanska repertoaren.
Idag skulle en sådan vittnesframställan inte ens hamna inför rätta. Men det här var 80-talet. Medierna var som galna, godtog allt som psykologerna hittade på och kompletterade med egna förbättringar av storyn. Missledda feminister demonstrerade utanför domstolen. En terapeut vid namn Hanna Olsson snabbskrev en bok, Catrine och rättvisan, där hon gjorde gällande att juridiken var ett uttryck för det patriarkala kvinnoförtrycket och att således ”feministisk analys” var ett mer precist rättsligt instrument för att avgöra skuldfrågor än konventionell manschauvinistisk bevisning. Och enligt feministisk analys var de två läkarna tvivelsutan skyldiga till styckmord.
För den boken, utskrattad om den getts ut idag, blev författaren hedersdoktor vid Umeå universitet, vilket drar evig skam över det lärosätet. Att Deckarakademin hängde på med belöning för ”årets bästa fackbok” säger åtminstone något om hur utbredd övertygelsen var i hela samhället om självklarheten i skuldfrågan. Vi var sannerligen inte många som sa emot på den tiden.
Men det enda självklara var att domstolen inte kunde döma de åtalade läkarna. Åklagaren kunde inte redovisa dödsorsak, bara att en död kvinna styckats. Därmed föll mordåtalet. Och likstyckning, mer formellt brott mot griftefriden, var preskriberat och omfattades inte av åtalet.
Och utanför domstolen stod de rasande demonstranterna och bakom dem hela mediemaskinen och den övertygade allmänna opinionen. Så hur skulle domstolen rädda sig ur den knipan? Genom att listigt och till synes i onödan skriva in i den friande domen att de två åtalade läkarna visserligen var överbevisade om brott mot griftefriden, vilket således styrkts av det påhittade barnvittnesmålet. Så kom domstolen undan med hedern i behåll just då. Men till priset av att förstöra livet för två oskyldiga unga läkare. De kunde ju inte överklaga ett frikännande.
Och det här skulle inte kunna hända idag?
Nej, inte just det här. Idag är moralpaniken som gällde kannibaler, barnamördare och pedofiler inom det svenska patriarkatet borta. Idag har vi i stället fått islam på hjärnan. Därför kommer det att hända igen. Kanske just nu i målet mot två svenska bröder från Tyresö i ett märkligt åtal som gäller påhittade planer på storartade terroristdåd. Jag tippar att de fälls av de politiskt tillsatta domarna (nämndemännen) i tingsrätten men frias i hovrätten, Men sådana blir vår tids justitiemord. Och återigen blir vi få som säger emot.
För övrigt anser jag att…
…Jimmie Åkessons glädje över att terrorregimen i Syrien äntligen störtats, så att han kan skicka hem alla syrier, motsägs av hans skadeglada förhoppning att där kan komma en ny islamistisk terrorregim. Vad har han vunnit då? Då kommer ju de jäkla flyktingarna tillbaka. Eller?
…inför en framtid med allt fler politiska rättegångar är det sannerligen dags att avskaffa det svenska systemet med politiskt tillsatta nämndemän.