Den dyra vinterrocken har förändrat mitt liv
Nu är jag en man som slipper stå till svars
Det pågår, som vanligt, en desperat jakt på mannen. Vem är han? För att underlätta utgrävningen behövs enkla ord. Alice Aveshagen lanserar ”pärlpojkar” i en intressant text i Svenska Dagbladet. Det är alltså motsatsen till att Jan Emanuel lär sig kung fu – straighta pojkar med smycken. De är inte intresserade av mode, inte egentligen, men de har till slut blivit tvingade att se sig själva utifrån, precis som kvinnor alltid gjort. Då behöver man klä upp sig, vare sig man vill eller inte. Och jag vill inte. Men så kommer plötsligt ett arv.
För att undvika överfallsrån: det rör sig inte om ett ekonomiskt oberoende, långt därifrån, men mer pengar än jag varit i närheten av tidigare. För första gången i mitt frilansande liv glömmer jag bara bort att jag inte fått betalt för en faktura. Och på impuls åker jag till NK. Målet är knappt att hitta något snyggt, men det måste vara dyrt. Samtidigt är att ”gå i affärer” en aktivitet förknippad med en galopperande ångest som lämnar ett fönster på femton, max tjugo minuter. Det jag skopar ihop på den tiden är så att säga vad det blir. Oftast blir det också något som får min fru att reagera just sådär som kvinnor tillåter sig göra när mannen diskuteras – uppgivet, men med ett medlidande som tvingar fram sympati.
På NK är fönstret ännu kortare – på bottenvåningen ringlar en kö med gråtande barn som ska önska sig saker av en inhyrd jultomte och jag förstår inte var en butik börjar och en annan slutar. Men det spelar ingen roll – när jag ser vinterrocken vet jag att det är den. Jag plockar ner den från galgen och går raka vägen till kassan. Att skriva ut summan är pinsamt, men just därför måste det göras: 7 000 kronor. Så mycket ska man inte betala för något plagg, men nu har jag råd, det finns inga praktiska ramar som står i vägen längre. Jag kan köpa mig till smak, eftersom jag i grunden inte har någon.
… ingenting kan nå mig därunder, varken kyla eller försöken att ringa in vem mannen för tillfället är
Rocken har förändrat mitt liv. Det är sant, men är också ett direkt citat från Seinfeldavsnittet ”The jacket” från 1991. Där köper Jerry en mockajacka trots det hutlösa priset. Det går helt enkelt inte att motstå. George försöker vara en bra vän genom att undvika frågan, bara för att i nästa andetag säga: ”Så hur mycket var det, fyrahundra?” Jerry vägrar svara, så George fortsätter gissa och är till slut uppe på tusen dollar. När till och med den summan möts av tystnad blir han rasande och lämnar lägenheten.
Redan 1898 lät Hjalmar Söderberg karaktären doktor Henck ta samma genväg till manlig förvandling, i den klassiska (och ganska gnälliga) novellen ”Pälsen”. Där får den fattige och, enligt honom själv, dödssjuke Henck låna en vinterpäls av sin vän. Pälsen blir en kortvarig men verklig väg till lycka. När Henck kommer hem till sin fru är hon så förblindad av pälsen att hon inte inser att mannen bakom den faktiskt är hennes make. Inte vännen, som hon har en affär med.
Det var en kall vinter som Söderberg skildrade då, år 1898, och det har varit åtminstone kalla veckor nu, 128 år senare. Mannen verkar, bortom smeknamn och tv-program, fortfarande sig lik. Jag tänker inte beskriva rocken för er, mer än att den är av ull och lång, nästan ner till fötterna. Hur den ser ut spelar heller ingen roll. Det viktiga är att ingenting kan nå mig därunder, varken kyla eller försöken att ringa in vem mannen för tillfället är. Jag är en man som kan betala mig fri från frågorna. Nu är det bara personligheten och kroppen under rocken som är problemet.
