Iraniernas frihetskamp inspirerar hela regionen
Nu är det många som hoppas att mullorna faller
”Jag hoppas verkligen för deras och vår skull att de lyckas.” Så sa Ronnie Chatah, son till Libanons mördade finansminister Mohamad Chatah, om protesterna i Iran på sin Instagram. Just nu sitter människor i Beirut, Damaskus och Bagdad precis som Chatah och följer demonstrationerna noga. Irans revolutionsgarde har inte bara skadat sin egen befolkning utan också saboterat utvecklingen i grannländerna, genom att stötta militanta grupper som Hizbollah i Libanon, houthierna i Jemen och shiamiliser i Irak och Assadregimen i Syrien.
Mohamad Chatah var diplomat och finansminister och mördades i ett bilbombsattentat utfört av Hizbollah 2013. Milisgruppen agerar på uppdrag av Irans regim. Journalister, politiker och andra som opponerat sig mot den så kallade motståndsaxeln har mördats genom åren. I de massiva protesterna i Bagdad 2019 ropade demonstranterna ”Bagdad fritt fritt, Iran ut ut”. På detta svarade de iranskstödda miliserna med urskillningslöst våld där hundratals demonstranter dödades och tusentals skadades.
Irans regim utmålar gärna sig själv som ett offer för sanktioner och anklagar demonstranter för att vara agenter styrda av USA. Det där går tyvärr hem hos vissa antiimperialister över hela världen – kanske inte delen om demonstranterna, men att Iran är ett offer för USA. Det stämmer att Iran sällan har fått vara i fred genom historien, andra länder, bland annat USA och tidigare Storbritannien, har lagt sig i. Men samma kritik bör riktas mot Iran: landet är en regional makt med imperialistiska ambitioner.
En effekt av proxykrigen är de enorma resurserna som har förts ut ur landet. Experter uppskattar att regimen har pumpat in tiotals miljarder dollar i kriget i Syrien, resurser som hade kunnat investeras på hemmaplan. I samma ögonblick som diktatorn Assad satte sig på planet till Moskva försvann möjligheterna att kräva tillbaka pengarna.
Medan regimen spridit förödelse i regionen, har Irans folk i stället spridit inspiration. Det gröna upproret 2009 var en viktig föregångare till den arabiska våren 2011. Iranierna visade hur mobilkameror och sociala medier kunde användas för att organisera protester, och visa världen vad som faktiskt hände bortom statens kontroll.
Irans folk är hårt prövat. Från den konstitutionella revolutionen 1906, via den folkvalde premiärministern Mohammad Mossadegh på 1950-talet, till revolutionen 1979 – varje gång har förändringarna kommit av sig och kuppats. Även om det i dag saknas en enhetlig opposition och ett färdigt alternativ till den nuvarande regimen, finns det i landet en lång erfarenhet av politisk strävan och försök att flytta makten från eliter till folket. Nu är det folkets erfarenheter som driver utvecklingen.
Podd: Så var konst- och scenskonståret 2025
