Här formulerar SVT kärlekens arbetslinje
Gift vid första ögonkastet speglar vår tids ytterligheter
Tårar är tv:s hårdvaluta. En rörd mamma. En tagen pappa. Äntligen ska vårt barn gifta sig! De så kallade kärleksparens ögon blänker när det sjunker in hos dem att ”detta är på riktigt”.
Man riktigt ser hur producenterna bakom parbildningspropagandans mediala flaggskepp ”Gift vid första ögonkastet” flinar: Bra tv!
Det är på en gång rörande och det mest förljugna man kan se.
Inte på så vis att tårarna skulle vara teater, men vi kulturdjur kan uppenbarligen tillsammans suggerera oss själva till att tro att underhållnings-tv är ”på riktigt” och att ett äktenskap mellan främlingar ihopmatchade av så kallade experter skulle ha något med kärlek att göra.
I dag inleds säsong 14 av denna SVT-succé, som förenar några av vår tids starka strömningar.
För det första medialiseringen av det privata. Detta riggade smygtittande in i vad man framställer som vanliga människors liv är bara det senaste uttrycket för ett samhälle där verkligheten förmedlas genom massmedier och sociala medier och område efter område av mänskligt liv formas efter detta.
För det andra avspeglar serien expertväldets utbredning, där man tänker sig att vi med hjälp av specialister, i det här fallet psykologer och liknande, ska kunna förstå och kontrollera omvärlden.
Och för det tredje smyckas serien med romantikens attribut. Det är bröllop och ringar, rosor och vin och smekmånad för hela slanten.
Det är just i krocken mellan den romantiska ideologin och expertväldet som förljugenheten blomstrar.
Sakligt sett handlar äktenskap inte om kärlek, utan om egendom. Att gifta sig är en juridisk reglering av vem som äger vad och vem som ärver vad. Men vi människor är inte så sakliga av oss, utan har under i alla fall 200 år laddat upp äktenskapet som en kraftfull symbol för kärlek. När man gifter sig har man verkligen bestämt sig: detta är personen mitt hjärta brinner för och som jag vill dela mitt liv med.
Det är denna symboliska uppladdning programmet profiterar på. Det är den som får oss att röras – och titta vidare. Men samtidigt har den bärande delen av den romantiska kärleken – individernas fria val – ersatts av en expertpanel. Denna deus ex machina griper oupphörligen in för att driva de kärlekskranka unga mot vad sociologen Sara Eldén beskrivit som idealet av ”det goda paret”, som antas präglas av jämlikhet, öppenhet, trygghet och respekt. Målet är definierat av expertisen och ska förverkligas av de underlydande.
Redan i inledningen till första avsnittet av den nya säsongen slås uppgiften fast: Hur blir du den rätta för någon annan? Man kan inte beställa en perfekt partner, utan man måste arbeta med sig själv. Bort med kravlistorna! Det handlar inte om att bli förälskad, utan kärleken ska växa fram, heter det.
Alla förmildrande eller förklarande omständigheter försvinner när det psykologiska perspektivet gör samhället osynligt. Här finns inget könsförtryck, ingen rasism, inga klasskillnader. Den som ”misslyckas” har bara sig själv att skylla – för lat, för oflexibel – och får nesligen återvända till singelträsket.
Så formuleras en kärlekens arbetslinje, där individerna måste göra sig anställningsbara som makar.
Petter Larsson är journalist och författare. Hans senaste bok heter ”Riggat: Hur tron på meritokratin minskar chansen till en klassresa”.
Café Bambino: The Sims, AI-frukter & smartare med chat bot
