När Trump säger att han inte vet är det med flit
En ny form av fascism sprids med tvetydigheten
Vad är fascism och hur bekämpar man den? Se där, två frågor som, misstänker jag, stöter bort fler läsare än de intresserar. För har de inte ställts lite för många gånger, i ett lite för högt tonläge, under det senaste decenniet? Och ändå är de kanske mer akuta än på mycket länge.
Eller också är problemet att man hoppar över den första frågan och går direkt till den andra. Två nya studier är intressanta mot den bakgrunden. Marcia Sá Cavalcante Schubacks ”Mellan lögn och verklighet: En essä om tvetydighetens fascism” (Faethon) är en bearbetning av en bok som kom ut på portugisiska 2021 och engelska 2022. Cavalcante – filosofiprofessor på Södertörns högskola och färsk mottagare av tyska PEN-klubbens Hermann Kesten-pris – menar att vi i dag bevittnar en ny form av fascism som genom att sprida tvetydighet försöker upplösa all sanning och alla värden.
Ett belysande exempel, tänker jag, skulle kunna vara Donald Trumps taktik att allt oftare svara ”Jag vet inte” även på de mest självklara frågor. (Efter den utomrättsliga deporteringen av en fånge till El Salvador: ”Har inte alla medborgare rätt till en rättslig prövning?” ”Jag vet inte, jag är ingen jurist.”) Plötsligt framstår rättsstaten som allt annat än självklar, vilket naturligtvis är avsikten.
Det luriga i detta är att taktiken inte ska förväxlas med målen. För de fascistiska målen är lika entydiga som de alltid varit menar Cavalcante: att förvandla staten till ett företag, att utplåna ”annanheten”, att privatisera eller urholka det gemensamma. Tvetydigheten är bara en ny metod för att nå dit. Finessen är att den är svår att bemöta.
Så långt är Cavalcantes resonemang både övertygande och originellt. Men hon stannar inte där, utan knyter tvetydighetens fascism till ”postsanning” och förstörelsen av verkligheten. Vad som åsyftas med detta är inte glasklart. Gång på gång snärjer boken in sig i sina egna begreppsliga piruetter: ”Det handlar om en värld där språket dementerar själva språket”. ”Det är sanningen själv som förlorar sin sanning och värdet självt som tappar sitt värde”. Und so weiter.
Min skepsis mot detta handlar både om beskrivningen av utvecklingen (Var verkligheten verkligare förr? Är Wikipedia, som det antyds vid ett tillfälle, verkligen en del av problemet?), och om sättet att ge fascismen äran för den samma. Om man i stället kallar det medieutvecklingen, digitaliseringen, nyliberalismen, senkapitalismen eller rent av moderniteten hamnar saken i ett annat ljus. Det vill säga: är inte den tvetydighetens fascism Cavalcante ringar in ett symptom snarare än roten till allt ont?
Det ska sägas att ”Mellan lögn och verklighet” är alltför rik, eller spretig, för att kunna sammanfattas här. Den innehåller också en diskussion om poesins precision, en brevväxling med Gabriel Itkes-Sznap, en översatt essä av Paul Valéry, med mera. Ylva Pereras avhandling ”Skrivande som motstånd: Antifascism i Mirjam Tuominens prosa” (fritt tillgänglig här) kretsar i hög grad kring samma frågor, men inom en snävare ram: den finlandssvenska författaren Mirjam Tuominens författarskap. Tuominen (1913–1967) har länge varit relativt förbisedd i Sverige, men på senare år har både Modernista och, framför allt, det lilla förlaget Eskaton gett ut flera av hennes skrifter – en kulturgärning i det tysta.
Hon debuterade 1938, och det är den tidiga fasen av författarskapet Perera, som till vardags är litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet, intresserar sig för. Nazismens storhetstid, med andra ord, som berörde Finland på ett helt annat sätt än Sverige. Så, bör Tuominens skrivande förstås som ett antifascistiskt motstånd? Ja, menar Perera, men inte för att texterna handlar om fascismen (ibland gör de det), utan för att de exponerar fascismens sätt att vara och sprida sig på mikronivå.
Bär inte allt antifascistiskt motstånd, hur nödvändigt det än må vara, på ett stråk av fascism?
En av Pereras viktigaste poänger är att Tuominen behandlar fascismen som en inneboende potential i varje människa, snarare än som ett yttre hot. ”Du har en bödel inom dig liksom jag” som det formuleras i ”Besk brygd”. Vad leder det till? Ja, till att börja med att gränserna och kampen framträder i ett annat ljus. Att försöka sammanfatta Tuominen är vanskligt – man måste läsa henne för att få sig detta till livs. Men hon brottas med en fråga som även Cavalcante ställer: hur skapar vi band utan att bli fascister?
För Cavalcante går fascismen som sagt ut på att slå sönder eller korrumpera samvaron, möjligheten till gemenskap. För Tuominen, menar Perera, är den sociala samvaron i allmänhet latent fascistisk. Vilket inte hindrar att hon, precis som Cavalcante, betraktar antifascismen i termer av samvaro. Det kan låta motsägelsefullt, och det är just vad det är.
I viss mån är det de sociala konventionerna Tuominen har svårt för. Det är en förklaring till att relationen till djur och spädbarn har en antifascistisk potential (novellen ”Bara en hund” är ett bra exempel), och följaktligen en viktig funktion i hennes litterära sökande ”efter en annan potentiell gemenskap, bortom den fascismfrämjande”, som Perera formulerar det.
”Frågan om hur vi ska agera och göra motstånd växer inför det vansinne som tvetydighetens fascism strategiskt implementerar” skriver Cavalcante. Så är det nog, men bär inte allt antifascistiskt motstånd, hur nödvändigt det än må vara, på ett stråk av fascism? Inte bara för att det bekräftar sitt motståndsobjekt, utan också för att det förutsätter eller skapar ett vi eller jag som är förvissat om sin plats på rätt sida, som renlärigt utplånar allt tvivel, kallar samman sina inre trupper och resolut lämnar passiviteten för aktiviteten. Så hur når vi bortom fascismen?
Det paradoxala med Pereras avhandling, ”Skrivande som motstånd”, är att den lyckas så tvivel kring sin egen titel: handlar Tuominens skrivande verkligen om motstånd? Uppnår det inte, genom sin ambivalens, sin precision och sin brist på självgodhet, som Perera övertygande visar, något friare, mer riskfyllt och viktigare än så? Vansinnet finns också hos oss själva.
