Lars Noréns såriga gräns mellan psykos och poesi
En ny dramatisering av sjukdomsdikter ur ”Order” utforskar relationen mellan konst och lidande, poesi och dramatik
Uppdaterad 2025-11-07 | Publicerad 2025-11-06
”Order” av Lars Norén, Studio Lilla Paris
Lars Norén tycks noga ha velat separera sina roller som poet respektive dramatiker. Det framgår inte minst av Bobo Ericzéns nya fyratimmarsdokumentär om författaren, där man kan höra Norén själv prata om sitt liv som poet nästan som om han då varit en annan person. Jag är dock inte helt övertygad om att man kan dra så tydliga gränser i Noréns författarskap, särskilt inte som hans poetiska penna är så framträdande i hans senare pjäser.
Möjligen accepterar inte heller regissören och skådespelaren Mats Flink denna kategoriska distinktion, och har nu dramatiserat Lars Noréns diktsamling ”Order” från 1978. Urpremiären sker hos Studio Lilla Paris på Odengatan i Stockholm, fyra trappor upp utan hiss, i ett intimt, salongsliknande scenrum med svindlande takhöjd, kristallkrona och en rå, grovspacklad fondvägg.
Endast fem föreställningar är planerade, men uppsättningen ingår i ett större projekt vars uttalade ambition är att undersöka ”mötet mellan konst och psykiskt lidande”. Hit hör också en digital och en fysisk konstutställning (med vernissage på Galleri Kaktus i Stockholm 7 november), samt planerade panelsamtal om psykos, konstnärligt skapande och läkning.
I sin diktsamling ”Order” fortsatte Norén att bearbeta sina erfarenheter av psykisk ohälsa och sin egen mentalsjukhusvistelse, i form av ett slags förhöjt estetiserade dagboksanteckningar. I denna ateljévånings skumma ljus iscensätts nu dramatiserade utdrag ur denna diktsvit av skådespelarna Per Burell och Roland Eriksson tillsammans med dansaren Åsa Lundvik Gustafson. I en intim och mycket expressiv gestaltning får vi bevittna vilsna själars förtvivlade sökande, med fragmentariska textrader som följer en typisk sjukdomslogik: ”Är jag ond? Är jag god? Hur ska jag veta?”
Några diktrader är inspelade (inlästa av Caroline Donath) och kompositören Hugo Röhlke bidrar med stämningskapande och fördjupande stråkmusik. Hans ljuddesign rymmer också flera kraftiga smällar, som när de tre beigeklädda aktörerna står vända med ansiktena mot den råa väggen och otäcka associationer till en arkebusering framkallas. I en annan scen smäller det analogt, när stenbumlingar kastas med full kraft mot varandra så att flisor flyger. Men, ”det finns ingen smärta i stenarna”, som det heter i Noréns dikt.
Och när ensemblen lika våldsamt börjar krossa äpplen mot väggen infinner sig en påtagligt estetisk déjà vu-känsla från tidiga Teater Galeasen, som ju Mats Flink var med och grundade.
På första sidan i hans manus finns också ett teaterhistoriskt citat i versaler som väcker min nyfikenhet. Där står:
”JAG VILL BARA VARA NÅGON ANNAN!
— Rolf Skoglund, Restaurang Prinsen 1997”
Dessa ord är inte med i föreställningen, men verkar rymma en hel story och jag gissar att det på något vis måste hänga ihop. Citatet av Dramatenskådespelaren som gick bort 2022 och Mats Flinks uppsättning som utspelar sig i den sårbara skärningspunkten mellan konst och psykos, och i det spännande mötet mellan dramatik och poesi.
Och även om Lars Norén själv kanske aldrig riktigt kom att omfamna den genreupplösning som successivt präglat scenkonstens utveckling, apropå hans dokumenterade, lite envisa uppdelning av poesi och dramatik, så visar Mats Flink och hans konstnärliga team att Noréns texter definitivt är redo att spränga gränserna, med denna enkla men starka poetisk-dramatiska dans- konst och musikperformance.
Prenumerera på Cecilia Djurbergs nyhetsbrev om
Café Bambino: Könade hobbies, cringe med kärlek & smilfinkssocialister
