Varför är så många av Epsteins vänner norska?
Vi har låtit oss utnyttjas av en sexförbrytare
Två dagar innan sexförbrytaren Jeffrey Epstein tog sitt liv i häktet i New York gjorde han, enligt de nya filerna, ändringar i sitt testamente.
10 miljoner dollar skulle tillfalla två norska diplomatbarn.
Föräldrarna till dessa barn var Mona Juul och Terje Rød-Larsen.
Paret Juuls och Rød-Larsens extraordinära liv och karriär har berättats många gånger, bland annat i Broadway-teaterpjäsen ”Oslo”, senare en Emmy-nominerad HBO-serie om den hemliga fredsprocessen i Mellanöstern.
Det var en fantastisk fiktion. En modern saga med ibsenska undertoner av Peer Gynts storhetsvansinne och doktor Stockmanns sanningssökande.
Någon fred i Mellanöstern blev det visserligen inte – tvärtom. Men de två toppdiplomaterna blev symbolen för ”fredsnationen Norge”.
Terje Rød-Larsen var också Epsteins testamentsexekutor. Paret hade semestrat på hans ö och fått hjälp med bostadsköp. ”You are my best friend”, skrev Rød-Larsen i en nyårshälsning till förövaren 2017, ”a thoroughly good human being”.
Juuls och Rød-Larsens tentakler sträcker sig samtidigt in i stora delar av den norska politiska eliten. Detta tvingar fram en del svåra frågor. En självrannsakan pågår i Norge. Hur kan det komma sig att flera av landets mest prominenta personer – en tidigare statsminister, en före detta utrikesminister, toppdiplomater och en blivande drottning – återkommer i de beryktade filerna? Varför är så många av Epsteins mest framstående europeiska vänner norska?
De flesta som umgicks med Epstein gjorde det nämligen för att uppnå något annat – pengar, nätverk, makt, sex. Mette-Marit behövde ingenting.
Låt oss börja med den allra mest kända av dem, kronprinsessan Mette-Marit. När jag läser hennes korrespondens – om tråkiga kungliga bröllop, om hur Paris är bra för otrohet, att skandinaver är bättre äktenskapsmaterial och så vidare – slås jag främst av hur ensam och naiv hon framstår.
Man skulle kanske kunna säga att naivitet, eller ”tillit” som norrmän kallar det, är en av våra kardinaldygder. En mer cynisk person hade möjligen tänkt att det inte är särskilt klokt att låta sig fotograferas i soffan tillsammans med en ung bikiniklädd kvinna hemma hos en dömd sexförbrytare. För att parafrasera Mette-Marit själv: Googlade dig och det ser inte så bra ut :)
Kronprinsessan ingår därmed i en rik tradition som är mer europeisk än norsk: den livströtte, olycklige och amoraliske aristokraten. De flesta som umgicks med Epstein gjorde det nämligen för att uppnå något annat – pengar, nätverk, makt, sex. Mette-Marit behövde ingenting. Inga biljetter till Met-galan, inga lyxiga semestrar, inga pengar till en tankesmedja eller tillgång till minderåriga flickor. Hon ville ha en vän. Någon som förstod henne och kunde ”tickle her brain”. Och vännen var Jeffrey Epstein.
Såvitt jag kan bedöma gör detta hennes filer mer pikanta och sorgliga än verkligt allvarliga, bortsett från skadan på det norska kungahusets anseende. Och vad finns egentligen kvar av det?
År 2018 introducerade Rød-Larsen sin vän Epstein för Norges avgående utrikesminister Børge Brende som hade fått toppositionen som president för World Economic Forum i Davos. Brende och Epstein fann varandra, med flera middagar och lite grabbigt småprat om utseendet på premiärminister Netanyahus fru. I ett meddelande föreslog Epstein att Davos skulle ersätta FN. Brende höll med: ”Exakt. Vi behöver en ny global arkitektur. World Economic Forum (Davos) är unikt positionerat – offentligt-privat.”
Det är alltså hit vi har kommit. En tidigare utrikesminister i ett litet land, helt beroende av folkrätt och multilateralism, är så marinerad i miljardärssnack och Davos-tänkande att han nickar till en idé som skulle underminera landet han en gång representerade.
Nu är det game over. Mona Juul har tagits ur tjänst som ambassadör, medan Rød-Larsen sitter vanärad i sin nybyggda grekiska lyxvilla.
Hur illa det än är, så framstår Thorbjørn Jaglands kontakt med Epstein som ännu värre. Som tidigare partiledare för Arbeiderpartiet, statsminister, talman i stortinget, ordförande för Nobelkommittén och generalsekreterare för Europarådet är det få nu levande norrmän som har en mer imponerande meritlista. Befattningar som ställer särskilt höga krav på integritet och omdöme.
Epsteinfilerna visar en politiker som tar med familjen på lyxsemestrar till Palm Beach, låter miljardären betala läkarbesök och tigger pengar till bostadsköp, samtidigt som han småpratar med sexförbrytaren om ”extraordinära flickor” i Albanien – allt medan han innehar känsliga toppositioner. Lägre än så är det knappt möjligt att sjunka. Frågan som nu måste granskas är om Jaglands Epsteinkontakter kan klassas som korruption, och vad amerikanen i så fall förväntade sig i gengäld av ”The Nobel guy”.
Det är långt mellan den norska verklighet som formade Brende och Jagland till Palm Beach och Davos. Många som gör en sådan klassresa tappar sitt moraliska omdöme, oavsett nationalitet. Men eftersom Norge har profilerat sig som en generös fredsnation har många norska politiker fått internationella toppuppdrag under de senaste decennierna. De blir en del av en global elit som de saknar språk och slughet för.
Historikern Terje Tvedt har myntat begreppet ”det humanitär-politiska komplexet”, om samspelet mellan statsförvaltning, NGO:er och medier. Efter Osloavtalet blev denna ”godhetsregim” en avgörande del av norsk utrikespolitik. Den lilla ”fredsnationen” Norge fick plats vid de storas bord.
Paret Juul–Rød-Larsen passade perfekt. Hon som statssekreterare (under utrikesminister Jagland) och senare som ambassadör vid FN och i London. Han som vice generalsekreterare i FN och senare chef för International Peace Institute (IPI) i New York – båda tungt finansierade av Norge. Utrikesdepartementet gav IPI totalt 130 miljoner norska kronor över flera år, vilket bland annat gick till en årslön på fem miljoner kronor, en lägenhet på upper east side och privatchaufför åt president Rød-Larsen. Men det räckte inte. Även Epstein stödde IPI och erbjöd dessutom privata lån till Rød-Larsen.
Riksrevisionen i Norge har riktat skarp kritik mot utrikesdepartementet för bristande kontroll av IPI:s bruk av medel. Under 2017–2018 uppgick presidentens hotellkostnader till en miljon dollar.
Nu är det game over. Mona Juul har tagits ur tjänst som ambassadör, medan Rød-Larsen sitter vanärad i sin nybyggda grekiska lyxvilla.
Det som framträder i Epsteinfilerna handlar sannolikt inte om norsk kultur, utan om hur en grupp skrupellösa, giriga och amoraliska norrmän med makt har utnyttjat – eller låtit sig utnyttjas av – en sexförbrytare, ofta med Terje Rød-Larsen som mellanhand.
Men det är också en berättelse om hur en naiv och välmående ”fredsnation” som Norge gav dem ett perfekt skydd. Något är ruttet i den norska eliten. Och ännu återstår flera miljoner opublicerade Epsteinfiler.
Aslak Nore f. 1978 är författare.