Vår idiotiska debatt missar huvudfrågan
Krigen och hoten handlar också om klimatfrågan
Nix, det blir inget, meddelade Högsta domstolen i onsdags.
De kommer inte att behandla Auroramålet, där hundratals unga svenskar stämt staten för det otillräckliga klimatarbetet.
Organisationen Aurora menar att Sveriges agerande, eller brist därpå, är i strid med Europakonventionen. Att staten äventyrar barns och ungas rätt till liv, hälsa, hem och egendom, när de inte gör mer för att begränsa klimatkrisens effekter.
Jag är inte så övermodig att jag vågar påstå att HD tolkar lagen fel, de har nog sitt på det torra vad gäller förståelsen för lagtexter och förarbeten.
Likförbannat är det ett stort bakslag, för vad du än tror är klimatfrågan viktigare än allt annat som pågår.
Ett snarlikt fall i Schweiz ledde till fällande dom i Europadomstolen, där de slog fast att ett antal äldre kvinnor som drev frågan drabbades rent hälsomässigt på ett oproportionerligt sätt av de ökande temperaturer som klimatförändringarna innebär.
Detta beskrevs av Europadomstolen som en kränkning av kvinnornas mänskliga rättigheter och krav ställdes på att Schweiz införde mer långtgående åtgärder för att få ner utsläppen.
Auroramålet kommer alltså inte att nå samma framgångar i Sverige. De unga som kämpat – och kämpar – med den här stämningen har gjort det i motvind. Inte bara för att det är dyrt vilket gjort dem beroende av donationer. Utan också för att det offentliga samtalet handlar allt mindre om klimatkrisen, trots att den blir mer akut för varje dag som går. Engagemanget är fortfarande mycket begränsat. Enligt den senaste Ungdomsbarometern är det bland unga till och med på nedgång.
I förordet till antologin ”Klimatboken” (Polaris, 2022) skrev Greta Thunberg om läget: ”Vissa tror att om de skulle gå med i klimatrörelsen i dag så skulle de vara bland de sista att ansluta sig. Men detta stämmer inte alls. Faktum är att om du skulle bestämma dig för att börja agera nu så skulle du fortfarande vara en av pionjärerna.”
Detta är fortfarande sant. Den insikten väcker frustration, hur kan det fortfarande vara så få som gör något? Men den är också löftesrik: vi kan alla fortfarande ansluta oss till en rörelse som befinner sig i sin linda – men som kommer att bli en av historiens allra viktigaste.
De unga bakom Auroramålet har prövat en väg. Högsta domstolens stängda dörr kommer inte att döda deras engagemang, de bär redan på kunskap och insikt om klimatkrisen, det går inte att bara lägga åt sidan. När man vet så vet man.
I den ofta idiotiska och infantila samhällsdebatt som pågår i övrigt är läget ett annat. Där råder uppfattningen att klimatfrågan inte är så het just nu, att det i stället är andra frågor som är högst på dagordningen.
Så kan det förstås se ut när alla är fixerade av migrationsfrågan. Men då förstår man inte att också den konflikten är en klimatfråga. Nu och i framtiden är det vad som kommer att avgöra hur migrationsströmmarna ser ut. I Thomas Vinterbergs serie ”En familj som vår” (TV4 Play) illustreras fiktivt men effektivt att det inte bara handlar om att andra ska fly till vår del av världen, det kan lika gärna vara vi som måste dra. Eller alla som bor i Kalifornien.
Och visst kan det se ut som att klimatet hamnar längre ner på listan när Donald Trump klivit in på arenan på nytt och skakat om hela världen. Då glömmer man att Trumps ambitioner med presidentskapet i avgörande delar handlar om klimatfrågan. Dels förstås hans nationella engagemang, drill baby drill, i fracking och jakt på oljan inom USA:s gränser. Dels när han pekar på Grönland och Kanada. Platser han gör anspråk på enbart på grund av de naturresurser som finns där.
Grönland är i USA:s ögon bara en plats för extraktivismen, en del av en gruvindustri som får presidenten och hans närmaste att känna sig som James Deans karaktär Jett Rink när han hittar olja i filmen ”Jätten”, välsignat jublande nedsölad i svart olja.
Kanada hör också till de länder i världen som producerar mest olja och fossilgas, i Alberta finns enorma tillgångar på oljesand och USA har sedan länge varit beroende av kanadensisk råolja. Naomi Klein beskriver hur det ser ut i ”Det här förändrar allt” (Ordfront, 2015): ”Slagghögar så stora att arbetarna skämtar om att de har ett eget vädersystem. Spilldammar som är så stora att de syns från rymden. Den näst största dammen i världen som har byggts för att innesluta giftigt vatten. Jorden som flåtts levande.” Sådant är det samtidens guldgrävarmecka som får den amerikanska regeringen att dregla.
På precis samma sätt ska man förstå Donald Trumps förhållningssätt till Ukraina just nu, också detta är relaterat till klimatfrågan. Trump har nu flera gånger meddelat att priset för den amerikanska hjälpen är att Ukraina och Volodymyr Zelenskyj frånsäger sig rätten till mycket av sina naturresurser. De har nämligen gott om sådana när det gäller exempelvis ilmenit, beryllium, uran och mangan. Detta förstås också en av de saker som lockade Vladimir Putin när han fattade beslut om sitt folkrättsvidriga invasionskrig mot Ukraina och massmordet på civila.
Trump är måhända unik och Putin en mordisk diktator av särskild kaliber. Men att klimatfrågan, oljan och naturresurserna dikterar USA:s och Rysslands agerande i världen är ett tillstånd som bara kan beskrivas som ytterst normalt.
När jag lyssnar till hur Trump förhåller sig till Ukrainas naturresurser kommer jag att tänka på Michaela Wrongs reportagebok ”In the footsteps of Mr Kurtz” (Fourth Estate Ltd, 2001), där hon beskriver hur USA på 1950-talet först tillskansade sig Kongos uran, sedan stöttade uppbyggnad av ett kärnkraftverk i landet bara för att avslutningsvis tvinga Kongo att köpa det kongolesiska uranet av USA.
Vad jag försöker säga är att den spektakulära cynismen inte är ny och inte ens var ny i samband med den amerikanska invasionen av Irak för ett par decennier sedan.
Vad jag också försöker säga är att den som engagerar sig i klimatfrågan inte investerar sin tid i något perifert, något som ligger vid sidan om de stora akuta krigen och geopolitiska förflyttningarna.
I Sverige finns sorgligt nog ingen politisk rörelse av betydelse som bryr sig om klimatfrågan. Till höger är man i sämsta fall likgiltig eller klimatförnekare, i bästa fall teknikoptimist in absurdum, med religiös tro till kärnkraften och olika framtida uppfinningar som ännu inte finns.
Till vänster är man både ointresserad av strategiska skäl – och uppgiven. Miljöpartiet vacklar runt utan att någonsin framstå som ett radikalt alternativ med löften om en förändrad framtid. Vänsterpartiet vet inte hur de ska förhålla sig men tycks anse att ”vanligt folk” är något annat än ”klimataktivister” och att lojaliteten ska finnas hos de förra snarare än de senare.
Socialdemokratin vill som vanligt ingenting annat än ackumulera makt och uppfylls som parti numera främst av genuint förakt för aktivister och demonstrationer i allmänhet. Massrörelsen är för socialdemokratin en museal företeelse man kan damma av när det är dags för lite särskilt nostalgisk onani.
Det är alltså inte konstigt att unga klimataktivister satt sitt hopp till domstolsprocesser och juridik. Principiellt finns det många motargument, det är inte så man vill att demokratin ska arbeta i första hand. Den typ av förändring som krävs för att hantera klimatkrisen måste förankras djupare i folksjälen än i paragrafprocessande i domstol.
Samtidigt är det rimligt att unga kräver att rättigheterna de blivit lovade tillgodoses. Och det finns inte mycket annat att göra när politiken står svarslös och axelryckande som i Sverige – eller bombar och hotar till sig fossilenergi som utanför våra gränser. Måste vi välja mellan utdragna klimaträttegångar och våldsamma klimatförstörarkrig är ändå rättsprocesserna att föredra.
Oavsett var frågan avgörs är en sak klar: Vill man göra något åt krigen, för framtiden och kommande generationer, för värdiga livsbetingelser – då är det fortfarande klimatet man ska ägna sig åt.
Ingen annan fråga angår oss mer.
Det är så man räddar liv och det är genom att knäcka fossilekonomin vi kan etablera en annan världsordning.
Klimataktivisterna är de som står främst i ledet och gör mest motstånd mot Putin, Trump och andra sopor.
